Aldrig få uppleva intimitet

Jag kommer nog aldrig få uppleva närhet, intimitet och ett förhållande. Min situation är lite speciell, jag har varit fysiskt sjuk mellan åldern 17-34. Har lagt mycket kraft på att kunna fortsätta arbeta (sen 2014 har jag ett roligt jobb som ger mig mycket), men utöver det har all min energi har gått åt till att hantera min sjukdom, i perioder har jag varit riktigt dålig och inlagd på sjukhus. Har ett gäng vänner som varit med länge som jag försökt umgås med under tidens gång och som känner mig bra. När jag varit ledig har jag mest fokuserat att sköta om min sjukdom, ibland göra saker med vänner. Jag blev märkbart sämre mellan 2019-2023 och har varit så dålig att jag varit nära på att dö några gånger.

2023 fick jag prova en helt ny medicin som jag mådde mycket bättre av och fick tillbaka mycket ork och energi, och har inte varit lika sjuk. Däremot måste jag fortfarande ta en massa mediciner, tänka på hur jag lever, gå på regelbundna läkarbesök, göra en massa kontroller, och det finns vissa fysiska saker jag inte kan göra för att min kropp tagit skada av att ha varit sjuk så länge.

Men vad gäller just relationer så är det som att jag har ett långt avbrott i livet som jag aldrig mer kommer få tillbaka. Jag har aldrig varit tillsammans med någon, jag har strulat lite och blivit kysst, hånglat osv när jag var i tonåren och inte var lika sjuk. Jag har självklart varit extremt "stängd" under tiden jag var som sjukast. Det har funnits killar och män som varit intresserade, till och med någon enstaka som varit förälskad i mig, men då har dom inte vetat om hur jag egentligen mår eftersom man blir ganska duktig på att "maskera" som sjuk när man är i sociala situationer eller på jobbet, man visar sin bästa sida och tar mediciner för att vara sitt bästa jag, och sen kraschar man när man kommer hem och behöver lägga en massa tid på att återhämta sig. Jag vet ju att den andra inte fått se mitt riktiga jag, och då har det känts som att dom blivit kär i den människan som jag valt att visa upp. Så jag har vänligen avvisat dom som visat intresse, eller inte öppnat upp för någonting och backat. För mig var det en överlevnadsstrategi. Mitt fokus var på att överleva, relationer har jag verkligen inte haft energi till öht. Det har känts viktigare att bibehålla vänskapsrelationer, och bara det var otroligt krävande ibland. 

Men jag har svårt att se hur någon någonsin skulle kunna vara tillsammans med mig eftersom jag är totalt oerfaren av vad det innebär att vara i en relation, och det hade kanske inte varit så märkligt om jag var 18. Men nu är jag 36. Jag är helt fine med det, jag vet inte om jag heller hade velat inleda någonting med någon som mig om jag var en "normalfungerande" person som levt ett relativt "vanligt" liv. En svag, halvsjuk tjej med allmänt kass fysisk hälsa som dessutom är en relations-rookie. Jag känner helt ärligt att jag inte har något vettigt att erbjuda en annan människa. Säger inte det för att få sympatier utan det är mer ett faktum.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det, jag är inte direkt olycklig. Jag har en massa andra saker jag är glad över. Att jag inte är lika sjuk längre, att jag har så fina vänner, att jag orkat plocka upp några av mina fritidsintressen som jag inte hade ork och tid för när jag var som sjukast, och så är jag glad över att kunna jobba heltid igen eftersom mitt arbete är väldigt stimulerande och kreativt samt att jag har väldigt fina kollegor som också stöttat mig och funnits där för mig när jag mådde som sämst. Ibland kan tankarna vandra iväg och att jag kommer på mig själv med att fundera på hur det skulle kännas att vara tillsammans med någon, men det är verkligen inte "buhu det är så synd om mig" utan mer att jag funderar lite grann men landar ganska snabbt i att det inte är aktuellt och så går jag liksom vidare med en mental axelryckning. Svårt att beskriva. Och vad gäller den sexuella biten så är jag rätt duktig på att sköta det själv, så jag behöver liksom inte en partner för det.

Jag är inställd på att jag kommer vara singel resten av livet. Men jag vet inte om jag är särskilt olycklig av det. Däremot är det många i min omgivning som tycker att jag förtjänar kärlek och ett förhållande. Men dom kan ju inte sätta sig in i hur jag känner för det hela och hur mina tankar går. 

Jag tror det är enklare att leva singel om man har ett bra socialt nätverk. Har man vänner, kollegor, om man ser till att träffa människor i något sammanhang så ofta man kan. Det ger ganska mycket det också. Jag jobbar dessutom i ett socialt yrke så jag träffar även människor där och är ganska omtyckt i min yrkesroll och känner mig behövd av andra på det sättet.

Funderar däremot på att skaffa en hund, kanske om något år. Men det är för att jag älskar djur, och inte för att jag känner mig ensam. 
Barn har jag aldrig varit intresserad av, så finns ingen som helst dröm om att bilda familj.

Jag kommer nog aldrig få uppleva närhet, intimitet och ett förhållande. Min situation är lite speciell, jag har varit fysiskt sjuk mellan åldern 17-34. Har lagt mycket kraft på att kunna fortsätta arbeta (sen 2014 har jag ett roligt jobb som ger mig mycket), men utöver det har all min energi har gått åt till att hantera min sjukdom, i perioder har jag varit riktigt dålig och inlagd på sjukhus. Har ett gäng vänner som varit med länge som jag försökt umgås med under tidens gång och som känner mig bra. När jag varit ledig har jag mest fokuserat att sköta om min sjukdom, ibland göra saker med vänner. Jag blev märkbart sämre mellan 2019-2023 och har varit så dålig att jag varit nära på att dö några gånger.

2023 fick jag prova en helt ny medicin som jag mådde mycket bättre av och fick tillbaka mycket ork och energi, och har inte varit lika sjuk. Däremot måste jag fortfarande ta en massa mediciner, tänka på hur jag lever, gå på regelbundna läkarbesök, göra en massa kontroller, och det finns vissa fysiska saker jag inte kan göra för att min kropp tagit skada av att ha varit sjuk så länge.

Men vad gäller just relationer så är det som att jag har ett långt avbrott i livet som jag aldrig mer kommer få tillbaka. Jag har aldrig varit tillsammans med någon, jag har strulat lite och blivit kysst, hånglat osv när jag var i tonåren och inte var lika sjuk. Jag har självklart varit extremt "stängd" under tiden jag var som sjukast. Det har funnits killar och män som varit intresserade, till och med någon enstaka som varit förälskad i mig, men då har dom inte vetat om hur jag egentligen mår eftersom man blir ganska duktig på att "maskera" som sjuk när man är i sociala situationer eller på jobbet, man visar sin bästa sida och tar mediciner för att vara sitt bästa jag, och sen kraschar man när man kommer hem och behöver lägga en massa tid på att återhämta sig. Jag vet ju att den andra inte fått se mitt riktiga jag, och då har det känts som att dom blivit kär i den människan som jag valt att visa upp. Så jag har vänligen avvisat dom som visat intresse, eller inte öppnat upp för någonting och backat. För mig var det en överlevnadsstrategi. Mitt fokus var på att överleva, relationer har jag verkligen inte haft energi till öht. Det har känts viktigare att bibehålla vänskapsrelationer, och bara det var otroligt krävande ibland. 

Men jag har svårt att se hur någon någonsin skulle kunna vara tillsammans med mig eftersom jag är totalt oerfaren av vad det innebär att vara i en relation, och det hade kanske inte varit så märkligt om jag var 18. Men nu är jag 36. Jag är helt fine med det, jag vet inte om jag heller hade velat inleda någonting med någon som mig om jag var en "normalfungerande" person som levt ett relativt "vanligt" liv. En svag, halvsjuk tjej med allmänt kass fysisk hälsa som dessutom är en relations-rookie. Jag känner helt ärligt att jag inte har något vettigt att erbjuda en annan människa. Säger inte det för att få sympatier utan det är mer ett faktum.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det, jag är inte direkt olycklig. Jag har en massa andra saker jag är glad över. Att jag inte är lika sjuk längre, att jag har så fina vänner, att jag orkat plocka upp några av mina fritidsintressen som jag inte hade ork och tid för när jag var som sjukast, och så är jag glad över att kunna jobba heltid igen eftersom mitt arbete är väldigt stimulerande och kreativt samt att jag har väldigt fina kollegor som också stöttat mig och funnits där för mig när jag mådde som sämst. Ibland kan tankarna vandra iväg och att jag kommer på mig själv med att fundera på hur det skulle kännas att vara tillsammans med någon, men det är verkligen inte "buhu det är så synd om mig" utan mer att jag funderar lite grann men landar ganska snabbt i att det inte är aktuellt och så går jag liksom vidare med en mental axelryckning. Svårt att beskriva. Och vad gäller den sexuella biten så är jag rätt duktig på att sköta det själv, så jag behöver liksom inte en partner för det.

Jag är inställd på att jag kommer vara singel resten av livet. Men jag vet inte om jag är särskilt olycklig av det. Däremot är det många i min omgivning som tycker att jag förtjänar kärlek och ett förhållande. Men dom kan ju inte sätta sig in i hur jag känner för det hela och hur mina tankar går. 

Jag tror det är enklare att leva singel om man har ett bra socialt nätverk. Har man vänner, kollegor, om man ser till att träffa människor i något sammanhang så ofta man kan. Det ger ganska mycket det också. Jag jobbar dessutom i ett socialt yrke så jag träffar även människor där och är ganska omtyckt i min yrkesroll och känner mig behövd av andra på det sättet.

Funderar däremot på att skaffa en hund, kanske om något år. Men det är för att jag älskar djur, och inte för att jag känner mig ensam. 
Barn har jag aldrig varit intresserad av, så finns ingen som helst dröm om att bilda familj.

Jag beklagar det du går igenom med din sjukdom. Du verkar däremot kapabel och besitter en förmåga att kunna anpassa dig till det som råder. 

Sen så tycker jag inte att du ska rata någon beroende på vad du tror dig själv kunna ge/ inte ge. Det är upp till den andra människan i så fall.

Jag tror det är mer familj du saknar? en kvinna som vill dela ditt liv skaffa barn?

Ts, är du olycklig? -gör något om saken då. (Och det handlar inte om att skaffa sig en relation.) Förstår du vad du behöver arbeta med?

Vad menar du med kvinnohatare och vad menas med i-ordet? Det låter grötigt i ditt huvud. 

Läs vad han skriver i stället för att hitta på saker du tror jag menar. Jämför det med exv "rookien" som inte alls har samma tankemönster. ts behöver hitta lyckan i den situationen han befinner sig i. I stället för att ens öppna blicken för det så pratar han om att "människor" (han) inte är gjorda för det här eller att det ska vara ett "mänskligt" (han) behov. Han utgår från att en relation och intim kontakt är något som alla andra håller på med, att det då är en självklar rättighet som förnekats honom.

Så ser inte verkligheten ut och så länge han betraktar det på det låsta sättet så kommer han aldrig att bli lycklig.