Omogen kille eller är det jag som är känslig? Behöver råd

Tack! Terapi är jag på väg in i. 

Det är så du kan läka, inte genom en ny man, särskilt inte en man som snarare skapar oro och beroende. 

Det är triggande när en person är opålitlig och svår att tyda. Det skapar ett behov av att försöka kontrollera situationen och ändra personen. Det är starka känslor som lätt kan förväxlas med passion. 

Skillnaden är att verklig passion ger energi och den här relationen tar energi som du behöver till dig själv och dina barn. 

Jag har själv tagit mig ur en destruktiv relation och det är så viktigt att hitta tillbaka till sig själv och vad man behöver för att må bra innan man ger sig in i en ny relation.

Annars är man väldigt sårbar och risken är att man upprepar mönster på andra sätt. 

Ta en paus från den här mannen och fokusera på dig själv och barnen. Jag är rätt säker på att du med lite distans börjar undra vad du såg hos honom. 

Hej soc, jag skulle vilja anmäla en anonym användare i FL´s forum?

Tack. Hur kom du ut det?

Jag har varit i destruktiva förhållanden innan och lovat mig själv att ALDRIG tex låta någon skrika på mig igen. Så svårt när kärleken är stark och äkta men både jag och han har problem med oss själva och han säger att han inte hade haft nåt att leva för om jag skulle gå bort. Och när han tittar på mig och ber mig aldrig ge upp på honom. När han gråter.

Jag har heller aldrig uttryckt mina behov eller sagt ifrån. Så han vet inte hur jag känner ens. Han ber mig säga ifrån till honom och uttrycka mina känslor mer. 

Vill inte ge upp på något som bitvis är helt ljuvligt. Han känner nog som det är i början, att vi har det bra. Tvivlar på om jag har "för stora" behov och letar negativa sidor...

Kanske "felet" ligger mkt hos mig.

Är det någon som känner igen sig?

HUR kan du tycka ni har det bra?
Ni kommunicerar inte, du vågar inte prata med honom och han skiter i hur du känner och säger åt dig att säga ifrån (då har det redan gått för långt) istället för att försöka låta bli att såra till att börja med?!

Vi hade kunnat prata OM jag hade vågat! Han är egentligen lätt att prata med men fullt uppe i sig. Jag har aldrig vågat uttrycka mina behov i några realationer utan stått ut och dragit när jag fått nog. Då får ju personen ingen chans att ändra sig. 

Han blir otroligt ledsen o skäms när han sårat mig. Säger han inte förtjänar mig, att jag är FÖR bra för honom, visar ånger, sin uppskattning o kärlek MEN jag tycker vissa saker är självklara att man gör/inte gör. Han säger han aldrig kommer känna han är tillräcklig för mig. 

Jag hade önskat han hade stäppat upp o försökt mer och inte gått in i offerroll o gett upp.

Jag tror jag inte VILL se det dåliga. 

Allt, precis allt du skriver är bara hur dåliga ni är för varandra. Hur kan du inte se det?

Hur gammal är han, hur gammal är du?

Nej jag kan inte se det! Allt det underbara som är o har varit mellan oss har jag inte tagit upp eftersom det inte är det som är problemet.

Jag kanske matar mig med negativa tankar om oss! 

Jag är 44 o han 36. 

Syftade mest på lämpligheten. 

Jag tänker att du behöver sätta tydliga gränser. Att du inte accepterar att bli behandlad på ett visst sätt för att din respekt och kärlek till dig själv måste stå över ditt behov av honom. 

Du behöver ett aktivt liv där du inte bokar upp din tid kring han. om han kommer i sista minuten och vill ses så säger du helt enkelt- sorry men jag har planer. Min tid är dyrbar och vill ha ha del av den så måste jag vara dina prioritet annars kommer du inte vara min prio.

Det hela är egentligen väldigt enkelt i teorin. Du behöver bygga upp din egen självkänsla så att DU är den som validerar dig själv, inte någon annan. Men i praktiken är detta allvar annat än enkelt.

Tack. Ja du har så rätt... Allt annat en enkelt i praktiken ja men så sant. Behöver annat att fokusera på helt klart. Tack 

Även om ni lyft varandra ut en svår situation så ni mår bättre än innan så låter det inte om ni passar ihop. 

På vilka sätt sårar han dig utan att förstå det?

Han vet inte hur dåligt jag mår av ovissheten om att jag aldrig vet när nästa gång vi ska ses är, att han aldrig kommer till mig, inte har bil el körkort. För jag säger inget. Han påpekar själv han inte är nog för mig o jag förtjänar bättre men jag står ut och försöker hålla ihop o lever på de stunder vi hörs o ses o intalar mig att jag är känslig. 

Ni har ett fantastiskt förhållande, men han håller inte vad han lovar och du mår inte bra. Du beter dig som en tonårstjej som väntar på telefonsamtal och aldrig vågar kräva något för tänk om killen försvinner, det kan hon inte överleva - tror hon. Killen är ju så underbar att hon måste nöja sig med de smular han ger henne. Hon existerar bara de stunder de är tillsammans.

Vad är det som är så fantastiskt med ert förhållande (förutom sexet)?

Börja åtminstone med att stå upp för dig själv och berätta vad som sårar dig och vad du förväntar dig av honom.

Du är inte "känslig", du är undergiven. Har du haft sådan otur med männen i ditt liv att du tror att du inte är värd något bättre?