Omogen kille eller är det jag som är känslig? Behöver råd

Tack för svar! Även om jag tycker er framtoning är lite hård. Jag känner mig kluven och ledsen o behöver stöd, inte pekpinnar. Är otroligt kär i denna kille och han är väldigt mjuk och kärleksfull också. Han är osäker i sig själv och känslig och försvinner ibland in i droger / alkohol o spelar musik med sina musikervänner i timmar. Inga tunga droger eller att han är ute o slåss. Han tappar humöret snabbt snarare än att han är aggressiv. Men jag förstår hur ni menar. Barnen är han inte irriterad mot, även om dom har märkt att jag varit ledsen ett par ggr pga honom. Tar gärna emot fler synpunkter....

Tack igen alla. Uppskattar och behöver verkligen rådgivning. Igår väntade jag uppe till halv två för han lovat ringa mig efter jobbet. Vi skrev gulliga saker under dagen och jag var så glad och såg fram emot att höra hans röst. Har ff inte hört nåt. Känner mig bortglömd och ledsen. 

När jag är med honom glömmer han tid o rum och han planerar inre med NÅGON, glömmer svara, informerar inte, håller inte på med telefonen. Det är inte droger, det är hans personlighet. Han är så mot alla. 

Jag är känslig och i behov av mkt kärlek, kontakt o bekräftelse och tydlighet. Jag har ingen aning om än om han kommer med på jul. Den här tystnaden gör att det känns att han inte finns eller att vi inte är tillsammans när vi inte ses eller har planerat att precis ska ses. 

Mina tonårsdöttrar träffar inte min kille speciellt ofta eftersom han inte har bil o bor i grannstaden. Önskar så han ville stoppa upp för kärleken o passionen oss emellan är stark. 

Jag hör er alla, men vill väl inte inse :(

Vi läkte varann både sexuellt och kärleksmässigt. Det är hans livsstil som krockar så. Jag får panik vid tanken på att mista honom och vara utan honom. Alla planer vi har tillsammans som att bilda band (vi spelar mkt musik ihop), resa tillbaka till usa, starta en restaurang ihop mm. Tanken på att inte få komma hem till honom, att inte va i hans famn, inte ha sex mer... Jag kan inte tänka mig någon annan o gråter sönder av blotta tanken. Hur får man bort känslorna o tar fram hjärnan...

Vi har varit i usa ihop, för han kommer därifrån. Eller jag åkte dit snarare o hälsade på honom när han var där. Fick ingen hjälp att boka biljett osv. Löste allt själv. Fick inte frågan om jag behövde hjälp. 

Vi spelar musik ihop och han har hjälpt mig att köpa ett till piano, installerat ett program på datorn. Vi jammar ihop med hans vänner o har spelat in på mobilen. Han har turnerat halva sitt liv men det blir ingen struktur. 

Han tappar energin och ligger i sängen o sover och är otroligt deppig o låg o har dödslängtan och sedan värsta energin och optimismen. Det pendlar enormt. Han VILL men allt blir ett enormt berg för honom. 

Och vi har varit på möte två ggr på en teater/restaurang med hans vän (som också är kock som han är men också deprimerad). 

Det kan bli riktigt fint men det kan också bli ingenting ?!?! 

Han vill inte gå i terapi eller äta mediciner för det har han gjort innan. Väldigt osäker på om han skulle vilja ha en utredning. Han säger att musiken är hans terapi. Skönt för din kompis! Låter som en befrielse. Jag ska själv på utredning efter nyår...

Exakt så känner jag mig! Som en förvuxen tonåring i tankarna och känslorna och ser inte mitt värde eller hans beteende. 

Ja jag har många ggr legat sömnlös och väntat på att han ska höra av sig.

Och då har jag ändå ett 10 år långt äktenskap bakom mig med en trygg man som gav mig kärlek och trygghet. Han var dock narcisissistisk och svartsjuk. Men tryggheten och ansvaret fanns där. 

Tack för din ärlighet om hur jag uppfattas och hur detta verkar! Vilket bra forum med så många som engagerar sig. 

Jag tror inte min ålder räcker tyvärr då jag verkar ha för mkt oläkta sår själv. 

Och ja, barnen hade mått bäst av att se en förälder som ser till att ha sunda relationer. 

Så svårt när hjärtat o hoppet krockar med hjärnan. 

Svårt att se sig själv..

Tack! Terapi är jag på väg in i. 

Tack. Hur kom du ut det?

Jag har varit i destruktiva förhållanden innan och lovat mig själv att ALDRIG tex låta någon skrika på mig igen. Så svårt när kärleken är stark och äkta men både jag och han har problem med oss själva och han säger att han inte hade haft nåt att leva för om jag skulle gå bort. Och när han tittar på mig och ber mig aldrig ge upp på honom. När han gråter.

Jag har heller aldrig uttryckt mina behov eller sagt ifrån. Så han vet inte hur jag känner ens. Han ber mig säga ifrån till honom och uttrycka mina känslor mer. 

Vill inte ge upp på något som bitvis är helt ljuvligt. Han känner nog som det är i början, att vi har det bra. Tvivlar på om jag har "för stora" behov och letar negativa sidor...

Kanske "felet" ligger mkt hos mig.

Är det någon som känner igen sig?

Vi hade kunnat prata OM jag hade vågat! Han är egentligen lätt att prata med men fullt uppe i sig. Jag har aldrig vågat uttrycka mina behov i några realationer utan stått ut och dragit när jag fått nog. Då får ju personen ingen chans att ändra sig. 

Han blir otroligt ledsen o skäms när han sårat mig. Säger han inte förtjänar mig, att jag är FÖR bra för honom, visar ånger, sin uppskattning o kärlek MEN jag tycker vissa saker är självklara att man gör/inte gör. Han säger han aldrig kommer känna han är tillräcklig för mig. 

Jag hade önskat han hade stäppat upp o försökt mer och inte gått in i offerroll o gett upp.

Jag tror jag inte VILL se det dåliga. 

Nej jag kan inte se det! Allt det underbara som är o har varit mellan oss har jag inte tagit upp eftersom det inte är det som är problemet.

Jag kanske matar mig med negativa tankar om oss! 

Jag är 44 o han 36. 

Tack. Ja du har så rätt... Allt annat en enkelt i praktiken ja men så sant. Behöver annat att fokusera på helt klart. Tack 

Han vet inte hur dåligt jag mår av ovissheten om att jag aldrig vet när nästa gång vi ska ses är, att han aldrig kommer till mig, inte har bil el körkort. För jag säger inget. Han påpekar själv han inte är nog för mig o jag förtjänar bättre men jag står ut och försöker hålla ihop o lever på de stunder vi hörs o ses o intalar mig att jag är känslig.