Julen är förstörd!!
Det är en kall och trist december kväll när jag inser hur desperat min situation har blivit. Jag sitter här, omgiven av tysta väggar som ekar av ensamhet och känner hur mörka tankar börjar skölja över mig. Jag har alltid försökt att vara stark, att vara en bra förälder och ge mina barn det liv de förtjänar. Men nu sitter jag här, sjukskriven för utmattning och utbrändhet med en känsla av total hjälplöshet som tynger mig. Det absolut värsta tänkbara scenario är ett faktum. Julafton på tisdag och i vanliga fall skulle jag känna en glädje över att kunna förbereda allt som hör julen till, men den här julen är allt annorlunda. Jag kommer inte kunna köpa julklappar till mina barn och hur kan jag berätta det för dom? Det är som att jag har misslyckats på alla fronter. När jag ser på mina barn känner jag en skärande smärta i bröstet och ångest; jag vet att de förtjänar så mycket mer än vad jag kan ge dem just nu. Jag känner mig värdelös, som en misslyckad mamma. Hur förklarar man för sina barn att livet ser ut så här, att vi är underminerade av ett system som skulle ha stöttat oss men som istället sviker oss i vår svåraste stund? Att jag inte kommer få mina pengar från försäkringskassan så jag kan ge mina barn julklappar och en fin jul. Jag kan inte, jag vill inte. Det finns dagar när jag ligger i sängen, orolig för att ta mig upp. Jag får ångest över att behöva be om hjälp. Jag vet att jag inte är ensam i den här kampen, jag vet att det finns andra som lider och har det tufft. Jag har inga vänner eller familj som jag kan vända mig till för hjälp. Det är som att jag har hamnat i en värld där allt mörker omsluter mig och jag kan inte ta mig därifrån. Jag har insett att jag tvingats be om hjälp, något som jag aldrig trott att jag skulle behöva göra. Jag har suttit och formulerat meddelanden till välgörenhetsorganisationer och kyrkor och jag har hoppats in i det sista att någon kan hjälpa mig men ingen har hört av sig. Varje gång jag trycker på "skicka" känns det som en del av mig lämnar kroppen; det gör så jäkla ont, hur blev det såhär?! Hur kan det komma sig att jag, som är en del av det välfärdssystem som lovar stöd och trygghet, nu känns som en skugga av mig själv? Det känns så hemskt och orättvist. Mitt liv är kaos, min självkänsla har totalt krossats och det är en fruktansvärd smärta. Hela december känns som en dimma. Jag har inte varit närvarande, det gnager i mig och jag undrar hur mina barn kommer att reagera. Jag vill skydda dem från besvikelse, men jag kan inte det. Jag kan inte dölja min panik, min ångest och stress. Dom märker att något inte stämmer. Det är skrämmande att stå vid kanten av avgrunden och titta ner. Jag vill klättra tillbaka, men varje steg känns som att jag rasar djupare ner. Just nu ber jag bara att jag ska kunna resa mig igen, att jag ska känna hopp, och att jag ska kunna ge mina barn en jul att minnas. Jag älskar dem så mycket och det gör ont att veta att jag inte kan ge dem det liv de förtjänar. Tack, Sverige, för ditt löfte om välfärd, tack för att ni svek mig när jag behövde er som mest. Det blir ingen god jul i år.