Sex som psykisk misshandel, går det år båda hållen?

Har flera gånger läst om, framförallt män, som tjatar, hotar, ljuger, tvingar med psykiska medel till sig sex från partern trots att denna kanske inte egentligen vill. Denna typ av beteende har jag alltid sett ner på, men har under senare tid börjat fundera på hur saker egentligen ser ut för folk där ute.

Lite bakgrund så har jag en sambo och vi har varit tillsammans i 6 år och har en son på 3 (snart 4 år). Vår relation är i övrigt bra och min sambo värderar verkligen allt vad gäller massager, mys i vardagen osv, men när det kommer till sex är det total stopp.

När vi dejtade innan barn var det huuur mycket sex som helst, det var nästan för mycket för mig ibland och kunde känna mig helt tömd och död. Nu håller jag på att bli galen av att vi har sex kanske en gång i kvartalet. Mitt sexdriv räcker och blir över för 4-6 gånger per vecka och ger henne space och hela den biten, men så här har det varit sen vi fick vår son. 

Har därför fångat mig själv med att vara lite passivt aggressiv ibland gällande just kommentar kring sex osv och det är absolut inget jag vill vara...

Sen när vi väl har sex, då jävlar är det nice och hon blir också förändrad till det bättre i sitt egna humör och relationen, för att därefter avta och sen är det tråkigt igen.

Allt detta jävla mys gör även mig super kåt. Hon kanske sitter i trosor och t shirt utan bh och vi masserar varandra lite eller något men sen inget mer. Blue balls är bara förnamnet för hur det brukar kännas.

Och nej, hon tar inte allt ansvar hemma, för barnen eller för nåt egentligen. Hon löser lite mer åt sonen, typ det vardagliga med tvätt och packa med saker till förskolan osv. Men jag hämtar och lämnar, lagar all mat och sköter det mesta av städning samt disk. Jobbar även med svårare saker och sitter inte alltför sällan på kvällar och jobbar ikapp. Har inte gått och blivit tjock utan är om något en aning mer vältränad än när vi träffades men ja, det enda som egentligen ändrades var att vi fick barn.

Sen älskar jag vår son mer än någon annat, men att på grund av denna brist av sex (som gör mig nästintill deprimerad och mindre "jag" på alla håll i mitt liv håller på att ta kol på mig...

Från hennes sida är det inte en prio och är det inte det så blir hon inte in the mood. Är det inte för det så är hon inte nyduschad eller trött eller någon annan anledning som gör att det ändå inte blir av och jag håller på att tappa det. Har väntat, försökt avlasta ännu mer och pressat mig själv, varit närgången och myst och liknande trots att det inte är det jag helst gör samt romantisk på annat håll men inget verkar funka.

Därav, känns detta som en omvänd psykisk misshandel jämfört med det man brukar prata om, eller tycker ni att jag är ute och cyklar med denna tanke?