Jag undrar hur man ser på sig själv när man är otrogen? Egentligen? Hatar man sig själv, eller varför försätter man sig i destruktiva relationer. varför söker man denna spänning utanför.
Den här mannen kommer knappast vara dig trogen heller. Ni börjar er relation med otrohey.
Jag kan säga såhär att jag träffade en man för nio år sedan. Han var otrogen. Med mig, mot sin tjej. Jag visste inte om denna tjejen till att börja med. Men så fort jag fick veta om henne så stack jag. Hon fick aldrig veta. Det var i början av deras förhållande. Nu, 9 år senare hör han av sig till mig. Hon hade varit otrogen två ggr. Nu stuckit till en annan man. Han ursäktar sig väldigt med hur dum han var emot mig och förklarade att allt var kaos för honom just då. Jag hade inte tänkt ta tillbaka honom för det. Uppskattar att han hörde av sig ändå. Lite komiskt också att hon gör precis likadant emot honom sen men hon gick ju in i ett förhållande med en otrogen man, så hon var väl inte bättre själv.
Men det jag menar är att man måste ju nästan ha det rörigt runt sig, eller se ned på sig själv fullständigt när man gör såhär?
Och vem säger att han kommer vara dig trogen?
Så tänk efter i varför du gör såhär? Och varför skulle det vara bättre med den mannen? Vardagen kommer bli tråkig med honom med.
