Jag tar allt ansvar för att barnen får en jul

Ja, jag kämpar med det, att han iaf kan spela med i det som görs. Även om han inte tycker det är nödvändigt själv. Jag står också för kostnaden för julpyntet själv med, så att iaf skådespela lite tycker jag inte är för mkt begärt. 

Men ja, nästa år kanske han får en resa av något slag i julklapp och så firar jag och barnen lite extra några dagar själva. 

Det låter faktiskt som att han inte klarar föräldraskapet riktigt. Eller, han klarar det han måste, men inget utöver det.

Jag tror säkert att han älskar sina barn, men det räcker inte att vara lekfarsa eller läsa sagor. Vardagsbestyren måste funka också. Allt kan inte hänga på dig.

Att han är nedlåtande mot det du fixar, är ännu värre. Det är faktiskt inte ok.

Självklart kunde du inte förutsäga att det skulle bli så här. Inte när han var så gullig med sina syskonbarn samt uttryckte att han gärna ville ha egna barn. Då har han ju faktiskt kört med falsk marknadsföring, även om det säkert inte var meningen. Han förstod väl inte hur föräldraskapet skulle bli?

För att orka, skalar han bort allt "onödigt" och låter dig ta resten. Men det är ju varken rättvist eller hållbart i längden.

Nej, jag tror inte han förstod helt just hur mkt man kan behöva offra när barnen är små. Ärligt. Och jag har väl kanske inte satt ned foten med stränga hot heller utan försökt underlätta för honom så det inte ska bli mer kaos för barnen. Lagat mat, fixat mycket av planering och hjälpt till på morgnar lite extra och jobbat ikapp jobb på kvällar istället. Just för att bidra till familjen och avlasta, trots att jag också varit trött. 

Men just när jag nu känner att det nästan blir suckar över det jag gör när barnen börjar bli så gamla att de jämför med vänner och börjar uppskatta saker som tomte, det är tärande.

Men ja,jag tror han har svårare än jag att just göra saker för att någon annan ska bli glad, även om man själv inte helt ser det stora i det. Men trodde att han iaf kunde spela med om jag fixar allt. Det är väl ändå en nivå man kan önska?

Ja att inte sänka är verkligen det minsta man kan begära. Och faktiskt att han gör hälften av mat, tvätt, städ och sånt också. Har det blivit skevt efter föräldraledigheten så är det dags att rätta till det nu. Sätt dig ner med honom, lägg fram alla sysslor, och fråga hur han vill dela upp det. Det finns en mängd sätt att dela - att göra allt gemensamt, att var och en har sina uppgifter eller att man gör vissa saker varannan dag eller vecka. 

Däremot är det lite svårare med högtider. Du har en idé om hur det ska vara, och han har en annan. Det är svårt att kräva att någon ska göra på en annans sätt. Ni får försöka prata där också och hitta en kompromiss där det inte är helt utan firande men heller inte så berungande mycket. Du blir ju också trött, och det tyder på att det kanske är lite väl. Jag förstår att barnen tycker att det är jätteroligt att få presentkalender och önsketårta, men jag tänker också att de flesta barn är lika glada för godiskalender från affären och glass med chokladsås på födelsedagen. Vill du verkligen göra det så är det en annan sak, men då får det vara för att du vill och om du orkar. Jag är själv sån - jag älskar att baka tårtor och fixa barnkalas och koka kola till jul, men det gör inte min partner/barnets andra mamma. Så då fixar jag och jag kräver inte att hon ska vara med. För det mesta är hon väl det ändå, i att tex kolla vilka ingredienser jag behöver när hon ska till affären eller städa innan gästerna kommer. Alltså saker hon skulle ha gjort ändå, men nu gör hon det så att det mesta möjligt hjälper mig. 

Jo,men då gör hon ju det. Inte avstår att köpa ingredienser du satt på inköpslistan för att vi väl har nåt annat som duger hemma. Eller säger åt dig att du gör onödiga saker flera gånger och att barnet ändå inte kommer uppskatta det.

Det säger hon förvisso, men nej, hon struntar inte i saker på inköpslistan. Det vore bara barnsligt. Går han inte att resonera med? Förstår han inte när du pratar med honom? 

Han tror han vet bäst. Saken är att han är nog van att ha haft mer koll på just maten eftersom han var den som lagade mest av oss innan barn. Men nu lagar jag 95% av maten och har därför mer koll på hur mkt extra som krävs. Men han litar inte på det av något skäl. Det är nästan som om det blivit prestige i det. 

Och jag försöker resonera tro mig. Tänkte ju också i år att om jag tar alla extra inköp på min egen peng (vi har delad ekonomi) och förbereder allt så kanske det skulle flyta på. Men istället ifrågasatte han att jag köpte ny ljusslinga ut och ville att jag skulle visa att den gamla var trasig innan jag skulle sätta upp ny för att liksom rättfärdiga det hela. (Och ja, den gamla VAR ju trasig och han fick ge sig där när jag satte i den i kontakten och påminde honom om att vi sagt flera året att den skulle kasserats..). 

Så jag vet inte alltså vad som hänt om jag ska vara ärlig. Innan barnen var det så annorlunda men nu är det som allt bara är extrajobb för honom som kräver energi, även fast jag verkligen försökt göra allt för att avlasta och göra saker så han inte ska behöva ordna och så ens. Och när det gör mig lite trött, så är det jag som "bara är sur hemma". 

Får ta en semesterdag nästa år och bara fixa ihop allt på ett bräde så det är klart, han inte måste  se något eller kan reagera, och så får han bara leva med ett julpyntat hus helt enkelt...

Jag tror du får försöka acceptera att det blir lite gnissel hemma ibland. Jag har varit där du är nu och ju mer man anstränger sig för att hålla stämningen god desto mer flyttas gränserna och tillslut blir det ohållbart och man går in i väggen. 

Ja, det märker jag ju att de gör, saker som i början var något som var "extra hjälp" är nu något som helt är en förväntan. 

Och han förstår inte alls att det här, plus att jag tagit vaknätter med en bebis parallellt, har gjort mig otroligt trött. Eller, han säger mest att "ja jag har ju haft det lättare men så är det ju, jag kan ju inte amma". Och sen blir han ändå upprörd om jag blir kort i tonen för att jag är så trött, för han anser att man ändå inte får låta det påverka en.

Hur mår han egentligen? Är han deprimerad? Stressad? Utbränd? Har han ekonomiska problem? Jag tänker eftersom du säger att det här har kommit, eller blivit värre, sedan ni fick barn. Inte för att det utsäktar att han dumpar allt på dig, men om man kan hitta orsaken så finns det också en chans att hitta botmedlet. 

Jag tänker fortfarande att det är svårt att tvinga någon att julpynta och baka tårtor, men jag blir fruktansvärt trött på män som påstår att det inte är viktigt och därför inte vill göra något, men som mer än gärna käkar julmaten och tar emot julklappar eller tar äran för presenter till andra som kvinnan fått stressa för att fixa. Det finns många män som pyntar och fixar, och kvinnor som inte gör det, men det är så typisk och unken gammal könsroll.

Däremot att dela på hushållsarbetet kan han ju inte komma undan med att säga att han inte tycker att det är viktigt, för det måste ju finnas mat och hygien. Du får stå på dig där, som jag föreslog innan, sitt med honom och fråga efter hans lösning, annars delegerar du. Du ska inte behöva det, men vad är alternativet? 

Jag blir otroligt provocerad av det du skriver, att han tycker att han vet bäst. I en familj eller ett förhållande ska det inte finnas en som vet bäst. Där tar man hänsyn till olika viljor och jobbar tillsammans för att alla ska åtminstone delvis få sina behov och önskemål uppfyllda. 

Det är också oroande att du är trött och (upplevs som) sur hemma. Visst kan det vara slitigt i en barnfamilj, men man ska fortfarande få må bra och hjälpas åt. Är familjerådgivning något du har tänkt på och som han skulle kunna tänka sig?