Hej står i valet och kvalet att satsa pengar på ett ivf för att få till ett syskon, vi har försökt få barn i flera år. Samtidigt tar det lite emot att lägga så mycket pengar- när det inte är säkert att det funkar ens med IVF. Det är ju mycket pengar, pengar som jag kan lägga på och satsa på mitt första och enda barn.
Hade det varit 100 procent chans till att jag skulle bli gravid hade jag inte tvekat en sekund.
Hur tänker ni...
Vi stod inför samma dilemma, satsade på ett försök till och det blev en fantastisk lillebror till storasyster. I vårt fall definitivt rätt att satsa på syskon. Oavsett vad ni kommer fram till så gräm er inte i efterhand.
Hade det varit för 2 år sedan så ja, då hade vi nog gjort allt som gått, satsat på IVF, men vi har försökt i 4 år nu utan resultat och landat i att vi har en fantastisk son, som vi är så tacksamma över.
Samtidigt är ju längtan stor, och jag känner speciellt mellan mens och äl en sorg. Jag känner att jag skulle vilja ge min son ett syskon, samtidigt är jag livrädd också att den harmoni och känsla vi har nu i familjen skulle bli kaotisk med ett syskon till ( lite kaos får jag så klart räkna med :D) Men tänk vad mycket härligt också som ett barn till skulle medföra.
Oro också att barnet inte skulle vara friskt, och hur det skulle påverka vår familj framförallt vår lilla son. - Här menar jag i att även kunna lägga fokus på äldre sonen.
Samtidigt ger inte kliniken som vi varit i kontakt med, något stort hopp för att vi ska bli gravida, då vi passerat 40. Å Sonen som är 5 efterfrågar inte syskon än - han verkar trivas så gott med livet- obekymrad över det mest.
Mamma till en idag 11 årig äggdonations tjej som gärna bidrar med ett annat perspektiv. Efter att vi fått vår efterlängtade dotter så hade vi en dröm om syskon till henne. Vi gjorde tre syskonförsök varav det sista slutade i en sen missed abortion. Där och då kände vi att det inte är värt att fortsätta. Det handlade främst inte om pengar utan om att hela karusellen tog för mycket fokus från vårat liv, vi vile vara här och nu med dottern. Inte ha tankarna på nästa försök och tappa bort hennes första år, för alla som är inne i IVF/äggdonationskarusellen vet ju vilken tid, kraft och energi det tar. En klok vän till mig sade att "glöm inte bort att njuta av det ni har och inte drömma om något mer som kanske inte blir". Det tog vi fast på och idag är vi alla helt tillfreds med vår lilla tresamhet 
.
Därmed inte sagt att vårt beslut och tankar är rätt för andra 
.
Jag hade verkligen inte tagit lån för att skaffa ett barn till. Det är hutlösa pengar. Om ni haft pengar så ja, men nu kommer ni gå minus.
Jag tänker att ivf kostar ändå 50-80 000 beroende på hur många försök och utredning utöver det.
Det är pengar som befintligt barn skulle kunna använda till körkort, första bil osv.
Vi har inte de pengarna nu. Utan vi behöver ta ett lån på 100 000 då för att känna oss trygga. Och skulle jag veta att det blev ett barn- ja då hade jag som sagt inte tvekat. Men att genom gå denna process och sedan om det inte blir, så kommer det nog kännas rätt sorgligt att behöva betala 1-2000 kronor i månaden under 10-15 år och hela tiden påminnas...
Svårt
Jag tänker att ivf kostar ändå 50-80 000 beroende på hur många försök och utredning utöver det.
Det är pengar som befintligt barn skulle kunna använda till körkort, första bil osv.
Vi har inte de pengarna nu. Utan vi behöver ta ett lån på 100 000 då för att känna oss trygga. Och skulle jag veta att det blev ett barn- ja då hade jag som sagt inte tvekat. Men att genom gå denna process och sedan om det inte blir, så kommer det nog kännas rätt sorgligt att behöva betala 1-2000 kronor i månaden under 10-15 år och hela tiden påminnas...
Svårt
Mamma till en idag 11 årig äggdonations tjej som gärna bidrar med ett annat perspektiv. Efter att vi fått vår efterlängtade dotter så hade vi en dröm om syskon till henne. Vi gjorde tre syskonförsök varav det sista slutade i en sen missed abortion. Där och då kände vi att det inte är värt att fortsätta. Det handlade främst inte om pengar utan om att hela karusellen tog för mycket fokus från vårat liv, vi vile vara här och nu med dottern. Inte ha tankarna på nästa försök och tappa bort hennes första år, för alla som är inne i IVF/äggdonationskarusellen vet ju vilken tid, kraft och energi det tar. En klok vän till mig sade att "glöm inte bort att njuta av det ni har och inte drömma om något mer som kanske inte blir". Det tog vi fast på och idag är vi alla helt tillfreds med vår lilla tresamhet .
Därmed inte sagt att vårt beslut och tankar är rätt för andra .
Fint skrivit. Jag har nog landat efter att försökt få barn i 4 år på att vara enbarnsfamilj och njuter till stora delar av det. Och jag vet inte om jag är beredd efter de här tuffa fyra åren att gå in i IVF karusellen. Vi har det väldigt bra idag, mysigt och jag kan ge min son hundra procent uppmärksamhet. Samtidigt får vi mycket egen tid. Sista månaderna har jag funderat mycket om jag verkligen vill ha ett barn till, då jag är otroligt nöjd med vår situation. För två år sedan var jag helt inne på två barn. Och vad vi kämpat, men jag har kommit till det stadiet att jag accepterat och är nöjd och tacksam för att ha min son.
Kanske vi bara fortsätter som nu- å väntar på ett under. Annars nöja mig med det vi har.
Du har helt rätt att det tar mycket fokus, jag blev lite psykiskt knäpp ett tag, två veckor varje månad, vågade knappt lyfta min son, ville inte hoppa studsmatta osv, kunde inte vara fullt ut med honom- för jag tänkte på ifall jag var gravid och ville inte riskera missfall.
Det får bli som det blir.
Fint skrivit. Jag har nog landat efter att försökt få barn i 4 år på att vara enbarnsfamilj och njuter till stora delar av det. Och jag vet inte om jag är beredd efter de här tuffa fyra åren att gå in i IVF karusellen. Vi har det väldigt bra idag, mysigt och jag kan ge min son hundra procent uppmärksamhet. Samtidigt får vi mycket egen tid. Sista månaderna har jag funderat mycket om jag verkligen vill ha ett barn till, då jag är otroligt nöjd med vår situation. För två år sedan var jag helt inne på två barn. Och vad vi kämpat, men jag har kommit till det stadiet att jag accepterat och är nöjd och tacksam för att ha min son.
Kanske vi bara fortsätter som nu- å väntar på ett under. Annars nöja mig med det vi har.
Du har helt rätt att det tar mycket fokus, jag blev lite psykiskt knäpp ett tag, två veckor varje månad, vågade knappt lyfta min son, ville inte hoppa studsmatta osv, kunde inte vara fullt ut med honom- för jag tänkte på ifall jag var gravid och ville inte riskera missfall.
Det får bli som det blir.
. På dina ord låter det som att du redan har svaret.
Jo jag börjar faktiskt landa i det hela. Vi har kämpat i 4 år, runt äl, gjort diverse testar som visar att vi är fertila och inga konstigheter. Men vi blir inte gravida.
Jag mådde riktigt dåligt ett tag, vid år 2-3. Stress inför äl och efter äl att man inte fått till på rätt dagar osv. Men nu känns det som vi som sagt landat, vi testar inte längre, har sex när vi känner för det. Blir det så blir det. Visst kommer längtan ibland ändå- och speciellt när jag får min mens- för det är så uppenbart då att jag inte är gravid.
Men samtidigt är jag så otroligt lycklig med min lilla pojke och jag vet inte om vi ärligt pallar en utredning med ivf och allt som följer. Om det inte skulle gå vägen...
Har din lilla tjej saknat nån gång syskon?
Fint skrivit. Jag har nog landat efter att försökt få barn i 4 år på att vara enbarnsfamilj och njuter till stora delar av det. Och jag vet inte om jag är beredd efter de här tuffa fyra åren att gå in i IVF karusellen. Vi har det väldigt bra idag, mysigt och jag kan ge min son hundra procent uppmärksamhet. Samtidigt får vi mycket egen tid. Sista månaderna har jag funderat mycket om jag verkligen vill ha ett barn till, då jag är otroligt nöjd med vår situation. För två år sedan var jag helt inne på två barn. Och vad vi kämpat, men jag har kommit till det stadiet att jag accepterat och är nöjd och tacksam för att ha min son.
Kanske vi bara fortsätter som nu- å väntar på ett under. Annars nöja mig med det vi har.
Du har helt rätt att det tar mycket fokus, jag blev lite psykiskt knäpp ett tag, två veckor varje månad, vågade knappt lyfta min son, ville inte hoppa studsmatta osv, kunde inte vara fullt ut med honom- för jag tänkte på ifall jag var gravid och ville inte riskera missfall.
Det får bli som det blir.
Han har en jättefin relation till bägge föräldrar, många fina kompisar och oss kusiner förstås.
Också: vad jag vet har min kusin sagt en enda gång att "jag är den enda i klassen som inte har syskon", men det var mer att han tyckte att det var konstigt än att det gjorde honom ledsen. Och barn kan ju avundas varandra för vadsomhelst - det finns ingen som får "allt".
Jo jag börjar faktiskt landa i det hela. Vi har kämpat i 4 år, runt äl, gjort diverse testar som visar att vi är fertila och inga konstigheter. Men vi blir inte gravida.
Jag mådde riktigt dåligt ett tag, vid år 2-3. Stress inför äl och efter äl att man inte fått till på rätt dagar osv. Men nu känns det som vi som sagt landat, vi testar inte längre, har sex när vi känner för det. Blir det så blir det. Visst kommer längtan ibland ändå- och speciellt när jag får min mens- för det är så uppenbart då att jag inte är gravid.
Men samtidigt är jag så otroligt lycklig med min lilla pojke och jag vet inte om vi ärligt pallar en utredning med ivf och allt som följer. Om det inte skulle gå vägen...
Har din lilla tjej saknat nån gång syskon?
Jag skulle ge IVF ett försök. vi stod i samma kval och jag insåg att om jag inte gav mig själv chansen såskulle jag ångra det mer.
Nu har jag en liten flicka på 4år och storebror på 11år.
Om jag går till mig själv, så har jag två syskon, den ena bättre kontakt med än den andra. Vi kan umgås, men skulle inte göra det om vi inte var syskon. Vi är för olika. Däremot mina två syskon har brutit kontakten med varann, de är såpass olika och blir bara bråk och irritation mellan dem när de umgås- Vilket är väldigt synd- speciellt för min mamma som har svårt att få ihop oss alla tre.
Min mamma har svårt att göra alla tre nöjda och det är mycket avundsjuka mellan de två äldre syskonen - vuxna människor!
Själv har jag en vän som jag lärde känna när jag var 5 och vi umgås fortfarande och är som syskon. Jag har bättre relation med henne än med mina biologiska syskon.
Det är intressant det här.