Anonym (IVF tankar) skrev 2024-12-12 22:11:15 följande:
Fint skrivit. Jag har nog landat efter att försökt få barn i 4 år på att vara enbarnsfamilj och njuter till stora delar av det. Och jag vet inte om jag är beredd efter de här tuffa fyra åren att gå in i IVF karusellen. Vi har det väldigt bra idag, mysigt och jag kan ge min son hundra procent uppmärksamhet. Samtidigt får vi mycket egen tid. Sista månaderna har jag funderat mycket om jag verkligen vill ha ett barn till, då jag är otroligt nöjd med vår situation. För två år sedan var jag helt inne på två barn. Och vad vi kämpat, men jag har kommit till det stadiet att jag accepterat och är nöjd och tacksam för att ha min son.
Kanske vi bara fortsätter som nu- å väntar på ett under. Annars nöja mig med det vi har.
Du har helt rätt att det tar mycket fokus, jag blev lite psykiskt knäpp ett tag, två veckor varje månad, vågade knappt lyfta min son, ville inte hoppa studsmatta osv, kunde inte vara fullt ut med honom- för jag tänkte på ifall jag var gravid och ville inte riskera missfall.
Det får bli som det blir.
I så fall tror jag att du tänker väldigt rätt om du accepterar att det kanske bara blir ett barn och går helt och fullt in för det barn du har.
Min morbror med fru var i din situation fast omvänt, kan man säga. De fick sin son naturligt, men det tog lååång tid och ett antal missfall. Efter att det konstaterats att hon hade ovanligt svårt att bli gravid pratade de om ifall de skulle försöka med IVF för ett syskon till sonen. Men de landade i samma som du verkar resonera, att de inte orkade ge sig in i samma stress igen för något som kanske inte kommer - det skulle kosta för mycket, och då inte i första hand ekonomiskt utan i mental hälsa och eventuellt också för relationen. De kände att kommer ett syskon naturligt skulle de välkomna det, men inte försöka mer aktivt än så och ge allt de har till sonen de har fått. Det blev inga fler barn men min kusin har nog inte saknat något
Han har en jättefin relation till bägge föräldrar, många fina kompisar och oss kusiner förstås.
Att vara ensambarn blir också mindre och mindre "udda". Allt fler gör ett medvetet val att bara ha ett, eller så blir det bara ett pga sent barnaskaffande.
