Hej står i valet och kvalet att satsa pengar på ett ivf för att få till ett syskon, vi har försökt få barn i flera år. Samtidigt tar det lite emot att lägga så mycket pengar- när det inte är säkert att det funkar ens med IVF. Det är ju mycket pengar, pengar som jag kan lägga på och satsa på mitt första och enda barn.
Hade det varit 100 procent chans till att jag skulle bli gravid hade jag inte tvekat en sekund.
Hur tänker ni...
Pengar kan du ju alltid jobba ihop igen, men har ni försökt själva flera år o verkligen vill ha ett syskon är det ju bara att köra. Annars kommer ni säkert att ångra er närni blivit föf gamla för det. Såvida ni inte kommer leva i misär o bara leva på havregrynsgröt ett par månader om ni försöker, men jag tolkar det som att så inte är fallet?
Om man är 100 procent som du sa hade jag satsat pengarna. Pengar kommer och går och man kan skaffa nya. Chansen till ett barn försvinner.
Om er önskan efter ett andra barn är så stark får det självklart vara värt ett försök. Att senare ånga att man INTE försökte och undrar vad som hade kunnat bli, är ett förmodligen dyrare val för hälsan. Antingen blir det ett barn till, eller så vet ni att ni i alla fall gjorde allt ni kunde.
Sen handlar det givetvis om vad ni har råd med, men om det på allvar handlade om ett IVF-försök eller att ge ert redan existerande barn allt vad hen behöver hoppas jag att frågan inte ens skulle uppstå.
Vad innebär egentligen det där? Om ni läggee pengarna på IVF så kommer ni inte ha råd med ordentliga vinterkläder till ert barn eller kunna göra några altiviteter med barnet på många år? Eller innebär det att ni inte har pengar att investera i aktier som barnet ska få när hen fyller 18?
Det är ju helt avgörande för hur ni ska tänka. Om barnet har sina geundläggande behov tillfredsställda och kan leva gott - kör på med IVF. Går det så går det. Oavsett så behöver barn trygga och närvarande föräldrar mer än ett bankkonto. Men om IVF kommer sätta er i ekonomisk stress, som inte sällan går ut över familjelivet och barnets teygghet, då är det viktigare att prioritera det existerande barnet än ett ev syskon som blir eller inte blir.
Jag tänker att ivf kostar ändå 50-80 000 beroende på hur många försök och utredning utöver det.
Det är pengar som befintligt barn skulle kunna använda till körkort, första bil osv.
Vi har inte de pengarna nu. Utan vi behöver ta ett lån på 100 000 då för att känna oss trygga. Och skulle jag veta att det blev ett barn- ja då hade jag som sagt inte tvekat. Men att genom gå denna process och sedan om det inte blir, så kommer det nog kännas rätt sorgligt att behöva betala 1-2000 kronor i månaden under 10-15 år och hela tiden påminnas...
Svårt
Låna inte 100000 om ni behöver 50000.
Vi stod inför samma dilemma, satsade på ett försök till och det blev en fantastisk lillebror till storasyster. I vårt fall definitivt rätt att satsa på syskon. Oavsett vad ni kommer fram till så gräm er inte i efterhand.
I slutändan handlar det ju om hur mycket pengar ni har råd att förlora och utan att det innebär att ert barn går miste om något nödvändigt. Visst är det härligt att kunna lägga undan pengar till ett körkort, men det är många år kvar till dess och kanske kommer ni att kunna spara till barnet/barnen oavsett...
Men om du redan nu är orolig för hur mycket det skulle påverka er ekonomi under lång tid framöver, är det kanske bättre att acceptera att det kanske bara blir ett barn och känna er desto tryggare ekonomiskt? Så kan man låta det bli som det blir med ett syskon, på det naturliga sättet.
Jag tänker att ivf kostar ändå 50-80 000 beroende på hur många försök och utredning utöver det.
Det är pengar som befintligt barn skulle kunna använda till körkort, första bil osv.
Vi har inte de pengarna nu. Utan vi behöver ta ett lån på 100 000 då för att känna oss trygga. Och skulle jag veta att det blev ett barn- ja då hade jag som sagt inte tvekat. Men att genom gå denna process och sedan om det inte blir, så kommer det nog kännas rätt sorgligt att behöva betala 1-2000 kronor i månaden under 10-15 år och hela tiden påminnas...
Svårt
Förstår att det är jättesvårt. Hur känns det för er om ni tänker att det inte blir fler barn? Skulle det vara ok? Skulle ni kunna vara till freds med att ni stannar vid det barn ni har nu?
Jag tänker att det ibland är bättre att se till vad man har och inte till vad man inte har. Att koncentrera sig på här och nu, vilket i ert fall betyder det barn ni har. Andra gånger kanske man behöver göra allt som står i er makt för att kunna acceptera att det inte blev som ni ville, dvs i ert fall satsa allt ni har på ett barn till, så att ni åtminstone vet att ni gjorde allt.
Vad känns bäst för er?
Hade det varit för 2 år sedan så ja, då hade vi nog gjort allt som gått, satsat på IVF, men vi har försökt i 4 år nu utan resultat och landat i att vi har en fantastisk son, som vi är så tacksamma över.
Samtidigt är ju längtan stor, och jag känner speciellt mellan mens och äl en sorg. Jag känner att jag skulle vilja ge min son ett syskon, samtidigt är jag livrädd också att den harmoni och känsla vi har nu i familjen skulle bli kaotisk med ett syskon till ( lite kaos får jag så klart räkna med :D) Men tänk vad mycket härligt också som ett barn till skulle medföra.
Oro också att barnet inte skulle vara friskt, och hur det skulle påverka vår familj framförallt vår lilla son. - Här menar jag i att även kunna lägga fokus på äldre sonen.
Samtidigt ger inte kliniken som vi varit i kontakt med, något stort hopp för att vi ska bli gravida, då vi passerat 40. Å Sonen som är 5 efterfrågar inte syskon än - han verkar trivas så gott med livet- obekymrad över det mest.