Anonym (Namn?) skrev 2024-12-11 16:09:58 följande:
Med tanke på att vi börjat återuppta kontakten relativt nyligen efter halvåret från varandra (i slutet av september) och inte träffats lika frekvent som förr så har inte jag velat sätta igång med hormonella preventivmedel på nytt. Hade p-stav i ca 7 månader innan han och jag valde att avsluta men insåg att det inte var något för mig då jag blev ilsk, paranoid och bitter utav den sortens preventivmedel. Har testat p-piller också i början av vår relation men inga planer på att starta igen somsagt. Jag vill vara så ren som möjligt i min kropp och ha koll på cykler. Så just nu inget skydd men däremot kör vi på såkallade säkra dagar & det har funkat hittills. Det var väl vid ett tillfälle som inte var så säkert men då köpte jag ett akut p-piller. Men även om jag då och då känner sug efter bebis och skulle tycka att det var givande med ett avbrott eller något nytt i min vardag idag så hade jag känt mig dum om jag lurade in honom i att få barn när han själv sagt att han absolut är tveksam till den biten men å andra sidan vill jag helst inte göra en abort till. Jag är snart 30!
Tiden får utvisa den biten....
Han håller mig lite på avstånd fortfarande och går myrsteg fram så det är mer jag som vill återuppta allting fortare till det vi hade förr, så detta med att börja umgås ihop med hans barn osv vid frukostbordet om helger och vara på aktiviteter med dom är mer något jag visat intresse för vid detta laget än honom. Jag är väldigt otålig på den biten medan han vill se vart saker och ting först leder mellan oss. Men jag har ju inga barn själv så man kanske hade tänkt annorlunda som honom om man var i hans sits. Sen vet jag att han själv också innerst inne är livrädd för att bli sviken vilket gör att det absolut inte går fort. Just nu försöker jag vara tacksam för det lilla och man kan tycka att jag greppar efter halmstrån men jag kan heller inte se mig själv j ett liv utan honom. Så det är svårt. Det som jag tampas med just nu är att hans barn kommer och går som det vore öppet hus där hemma och därför blir jag mer gömd än om dom hade hållt sig till punkt och pricka med sina veckor, för då hade jag kunnat vara hos honom desto mer. Sen kan vi alltid vara hos mig men inte i närheten av den känsla man får i hans hus...
Saknar honom så mycket när vi inte ses och man inte vet 100 när nästa gång blir...Samtidigt som telefonen påminner en om minnen man skapade ihop för tex 2 år sen.
Å vad jag känner igen mig! Vi hade också ett halvårs uppehåll men återförenades i februari. Sågs i början kanske 1 ggr/v men det blev successivt oftare. Även jag känner det svårt att föreställa mig ett liv utan honom. Så skönt att veta att man inte är ensam i detta.
Helt knäppt att jag i början OCKSÅ tog ett dagen efterpiller efter att kondomen gick sönder (jag insisterade på det i början). Vill såklart inte lura honom till barn men just nu känner jag att skydda sig-biten får ligga på honom då HAN är den som utryckligen tvekar. Tror det är en klok strategi att låta den tvekande parten ta de flesta initiativ till träffar och sådant även lm det kan vara SÅ SVÅRT när man så gärna vill ses.
Känner igen mig i att sakna honom. Är ju enklare för den utan barn att sitta och känna sig ensam medan dagarna för dem nog förflyter på ett annat sätt när man är med sitt barn.
Du har en poäng att man förmodligen hade tänkt annorlunda om man själv haft barn. Det finns ju en beskyddarinstinkt hos föräldrar som gör att många gärna avvaktar innan saker är stabila.
Varför gjorde ni slut och hur återförenades ni om jag får fråga? Vi har tillsammans i 1.5 år innan vi bröt upp, första året var dessutom långdistans så saker gick nog VÄLDIGT fort skulle många tycka.
