Han är helt oförmögen till att prata. Jag blir tokig

Jag tror det är rätt naturligt att ett förhållande utvecklas över tid och även att ens personligheter växer och förändras. Sen blir frågan om det är förändringar man kan leva med eller inte. I det här fallet har ni varit ihop i 4 år och du börjar tvivla. Kanske är det bra att det händer redan nu, innan exvis barn om jag förstått saken rätt, så ni kan komma fram till en lämplig väg framåt, vad den än kan bli.

Jag anser att jag gjorde ett bra val för nästan 30 år sedan och har varit nöjd en stor del av tiden, men allting har sin tid och det finns inte en chans att jag tänker spendera mer tid med min numera extremt tysta make när barnen flyttat ut. Då är jag hellre singel eller hittar någon ny som vet hur man kommunicerar.

Jag har också varit den tysta i vår relation.
För mig berodde det på att jag inte visste hur jag skulle uttrycka mig för att få min sida sagd utan att hon skulle bli ledsen och börja gråta.
Det var ett av mina största hinder.
Det andra var som någon här skrev tidigare, att det många gånger var hennes sätt eller fel sätt.
Hon lyssnade på vad jag hade att säga, men sade sedan att jag hade fel.
Körde ofta med att "så fungerar det inte i andra par" och "jag tycker/känner inte så, så därför måste du ändra dig"
Av dessa anledningar så slutade jag att svara när det blev diskussioner hemma, för jag visste att det aldrig kom till att vi faktiskt löste något.
De senaste 5 åren har vi slutat att ta upp saker över huvud taget och bara låtsas att alt är okej.

Ta jag är den där mannen fast mest troligt i ett annat förhållande. 

Jag blir ofta tyst då min sambo är väldigt kontrollerande, jag har alltid varit väldigt öppen och framåt men har med åren blivit tystare och tystare. Säger jag något som hon inte gillar så blir det ww3 därför har jag blivit tystare för det är inte värt tjafset. 

Är nog tyvärr ett problem hos de flesta män. Min kille är likadan och har blivit tokig på det många gånger. Tagit upp gång på gång om att han måste börja kommunicera med mig bättre. Tror det handlar dels om att de blivit fostrade till att inte prata så mycket om känslor. Men jag har också märkt på min kille att han saknar förmågan att reflektera över sina känslor. Så när jag frågar vad han känner eller varför han känner som han gör så vet han knappt själv svaret på den frågan.

Men om det är till någon tröst så har min kille blivit mycket bättre på det nu. Så det går ju att ändra på. Tror att det dels har och göra med att vi har ett distansförhållande just nu och inte kan göra annat än att prata. Sen såklart, när han väl säger något, lyssna in svaren, ställa rätt följdfrågor och ibland hjälpa honom lite på traven med att komma fram till det han känner. 

Om jag vill prata om någonting viktigt brukar jag även öppna en flaska vin. Det får honom att öppna upp sig lite mer hehe.

Jag skyller inte på henne.
Förklarade bara hur det upplevdes för mig.
Och varför jag är kvar i relationen har jag funderat på också, men det är inte en diskussion för den här tråden.

Hur gör man det när den andra parten inte tycker att hen gör fel?
Jo, jag har försökt. Men min upplevelse är att det inte riktigt går fram.
Jag säger inte att det är så för er, utan jag ville bara ge min upplevelse av att vara den som håller tyst.
Precis som ni så fungerar vårt förhållande utan problem i vardagen.
Och precis som någon efter mig skrev, så kan även jag ha svårt att uttrycka vad jag känner när jag väl pratar. Ibland är det enklare att skriva, så att man får tänka efter lite.
Kanske skulle kunna vara något att föreslå, att ni skriver brev till varandra?