Han är helt oförmögen till att prata. Jag blir tokig

Jag har också varit den tysta i vår relation.
För mig berodde det på att jag inte visste hur jag skulle uttrycka mig för att få min sida sagd utan att hon skulle bli ledsen och börja gråta.
Det var ett av mina största hinder.
Det andra var som någon här skrev tidigare, att det många gånger var hennes sätt eller fel sätt.
Hon lyssnade på vad jag hade att säga, men sade sedan att jag hade fel.
Körde ofta med att "så fungerar det inte i andra par" och "jag tycker/känner inte så, så därför måste du ändra dig"
Av dessa anledningar så slutade jag att svara när det blev diskussioner hemma, för jag visste att det aldrig kom till att vi faktiskt löste något.
De senaste 5 åren har vi slutat att ta upp saker över huvud taget och bara låtsas att alt är okej.

Jag skyller inte på henne.
Förklarade bara hur det upplevdes för mig.
Och varför jag är kvar i relationen har jag funderat på också, men det är inte en diskussion för den här tråden.

Hur gör man det när den andra parten inte tycker att hen gör fel?
Jo, jag har försökt. Men min upplevelse är att det inte riktigt går fram.
Jag säger inte att det är så för er, utan jag ville bara ge min upplevelse av att vara den som håller tyst.
Precis som ni så fungerar vårt förhållande utan problem i vardagen.
Och precis som någon efter mig skrev, så kan även jag ha svårt att uttrycka vad jag känner när jag väl pratar. Ibland är det enklare att skriva, så att man får tänka efter lite.
Kanske skulle kunna vara något att föreslå, att ni skriver brev till varandra?