Utvecklas som person med familj?

Nej, du är långt ifrån ensam. Många går helt upp i mammarollen. Finns till och med en sång om det:

Handlar väl inte om att gå upp i någon mammaroll utan att det finns ju inte på kartan att bara ligga i sängen på helgen och pilla sig i naveln. 

Även om man har en jämställd relation så blir inte livet sig likt. Man får inte samma egentid, ens tålamod testas ständigt. 

Man kanske tänkte innan att man är en fysisk person och vill ha mycket närhet med sin partner. Men vips så kommer tröttheten och prioriteringarna. Ska man tvätta barnens kläder, sova eller ha sex? Dessa prioriteringar behöver man inte ens fundera på som barnfri. Då kunde man se på serier halva natten. Gör jag samma sak nu så vaknar barnen tidigt och jag har inte sovit alls då, men ska ha energi till att borsta tänder, fixa med frukost, städa undan på golvet efter frukosten, tvätta av barnet? 

Så vissa låter sina barn klara sig själva, ger dom inte mat, tvättar inte deras kläder, tar inte hand om dom när dom vaknar på natten utan låter dom vara instängda i sitt rum skrikandes tills dom somnar om igen av utmattning? Detta gäller både mammor och pappor? 

Om man inte gör några uppoffringar och prioriteringar så blir soc inblandat. 

När man inte har barn kan man strunta i att gå ut om det är kallt väder, stanna inne hela helgen?. Men det blir svårt när barnen behöver tas om hand, böljorna är slut, och man vänder inte ut och in på en blöja utan vare sig man vill eller inte så kommer man få klä på sig och gå ut?. 

Det är väl rätt självklart? Är man en person som tänker tankar om personlig utveckling så är det snarare konstigt om man tänker att det inte är utvecklande att leva ihop med andra och att ha barn.

Klart man utvecklas när man har en relation, får barn, börjar arbeta, byter jobb, provar nya saker osv. Man utvecklas och utmanas hela livet av olika saker man gör. Konstigt vore det annars. Så man måste inte ha barn för att utvecklas. 

Jag är inte förälder men gift med en underbar man som har ett vuxet barn. Jag saknar inte ensamhet alls. Egentid vill jag inte ha. Jag älskar tvåsamhet och att spendera så mycket tid som möjligt med min man, även om vi gör olika saker att ändå vara i samma rum och göra så mycket som möjligt gemensamt istället för separat.

För en del curlade lata egoister är nog barn en bra spark i röven för att lära sig ta ansvar. Tyvärr lyckas inte alla

Nej. 

Jag står ut tills de flyttat hemifrån. Sedan skiljer jag mig och får genomföra allt det jag inte kunnat göra då familjelivet tagit upp det mesta av tiden och pengar. 

Att känna så är vanligare än man tror, men folk vill inte erkänna det då det är tabu. 

TS, varför i hela friden skulle du vara den enda? Jag blir nästan provocerad av frågan. Vem är föräldraskapet INTE utvecklande för?

Bra poäng. Håller med. 

Du beskriver småbarnsåren. Det är andra saker som utvecklar när man har äldre barn och tonåringar.

Ja, alla nya livssituationer är utvecklande på något sätt. Oavsett om man har barn eller inte.