Misstänker att min son kan ha adhd eller autism (möjligtvis båda). Hur märkte ni att era barn hade dessa diagnoser? Och var vänder man sig för hjälp??

För min son var inte en väg in inte bra, de lät honom gå i terapi och diagnosticerade honom med social fobi. Han fick gruppterapi, något han inte klarade av. Mitt tips är att vara väldigt drivande att han behöver en riktig utredning, alternativt söka en privat utredning.

Min son har autism och adhd, han har fått diagnoserna i vuxen ålder.

Min son stod alltså i kö till bup hela sin uppväxt i stort sett.

Min dotter är 13 och ska npf-utredas. Psykologen tror hon har adhd, och det tror hon och vi föräldrar också. Jag känner igen jättemycket av det du skriver om skolan. 

Vi, vården och skolan pushade i början på att hon skulle gå dit även när det var jättejobbigt och det resulterade i totalkrasch. Gör inte om vårt misstag utan fortsätt som ni börjat och gör anpassningar som gör att han orkar med skolan. 

Vår erfarenhet är att det bästa är att bestämma ett rimligt schema i förväg. Det gäller att ta bort så pass mycket att ångesten inför att göra skolsaker aldrig blir så stor att han inte klarar det. För om man tex stannar hemma pga ångesten lär man hjärnan att skolan är farlig. Att istället dra ner tempot till en nivå han klarar slipper ni hamna i de situationerna. 

Om ni misstänker npf tycker jag att ni ska be om att få kontakt med BUP direkt. Börjar ni med något annat först hamnar ni ändå troligen i att ni måste byta till BUP efter ett tag och ni måste börja om med ny psykolog vilket bara är jobbigt och tar tid. 

Min dotter går nu ca 80% av lektionerna och då funkar det hyfsat. Precis som för din son är själva skolarbetet inget bekymmer, så att hon missar lektioner gör inget. Skolan har också gjort vissa anpassningar som har behövts för att skapa trygghet. 

Oj ok. Vi stod i kö tre månader för psykolog hos BUP, har jag för mig. Men jag har ju hört att det är riktigt illa på många håll. 

Skulle du säga att det här ni kallar En väg in (inget jag hört om förut) i alla fall var bättre än inget alls? 

(hm)-  men usch så hemskt det måste varit för din son.. beklagar att ni fått så dålig hjälp därifrån. Och ja det ska ju inte behöva gå så lång tid för att få hjälp.. sjukt att man ska gå så långt till vuxen ålder. Ja jag har själv fått en känsla att min son kanske har social fobi. Men det känns samtidigt inte som det jag vet inte hur man ska förklara det liksom. Men det känns som att det ligger något annat bakom hans ångest.. skönt att ni vet nu vilka diagnoser det rör sig om så får man väl ta det därifrån🥺 det är ju det som är ens största rädsla att inte bli tagen på allvar liksom och att det eskalerar..tack så mycket för ditt råd och svar! 🥰 

(tyra)- Hoppas er utredning går bra, ja alltså man märker ju själv och har ju lite att jämföra med liksom. 
Även fast det kan vara mycket olika saker för att ställa en diagnos..
ja alltså lärarna brukar ju skriva om dom märker han ej kommer i tid. (Vilket han alltid gjort förr) och frågar hur det går för honom. Och ibland får jag verkligen inte iväg honom. Då står han vid dörren tar på skorna jätte långsamt, gråter, får panik osv och allt bara eskalerar..(vilket leder till frustration då jag har fler barn som med ska iväg osv & jag vet inte hur jag ska hantera eller lösa situationen alltid) nu jobbar jag ju inte än, utan läser på distans som tur är..  sist fick jag klä på minsta dottern som var sjuk med för att följa honom till skolan där läraren mötte upp honom. Och då blir det pinsamt har han sagt för alla i klassen ser ju att han varit ledsen osv. 
O väl i skolan så ibland funkar det och ibland ringer dom mig och säger att han är jätte ledsen. Så då går han hem och får med sig saker hem att jobba med så han ej hamnar efter. (Han brukar även klaga på att han har huvudvärk flera gånger i veckan,även magont brukar han ha). Och då äter han oftast frukost eller så tar han med sig mackor till skolan om han ej ätit. (Han brukar också vara seg på att gå upp ur sängen på morgonen, klär helst på sig ett bra tag efteråt och sitter med filt i soffan, jag brukar få tjata upp honom ur sängen.)
Ja alltså man är ju rädd att skolan inte ska förstå och det är där jag känner att det bästa vore ju om han får en utredning och visar det då på något så kan man ju kanske bli bättre förstådd och få bättre hjälp och stöd.. både hur man ska göra tänka hemma och för lärarna i skolan osv. 

Ja precis jag har ju med sagt att det är ju skolplikt och det blir tyvärr inte bättre av att vara hemma. Det blir bara jobbigare att komma tillbaka senare och kompisarna undrar ju med såklart o kan ju komma jobbiga frågor då. 
Och ibland när jag gått med honom till skolan så säger han att det känns som att jag inte tror på honom att han har huvudvärk och magont osv och att det känns som att han är jobbig för mig. 
Jag har försökt förklara att jag tror honom visst men att han måste försöka gå, han fick alvedon den gången han hade huvudvärk och fick försöka vara i skolan. Och att han inte är jobbig det är bara att jag vet ju inte hur jag ska göra i dessa situationer.. jag vill bara att han ska må bra och vara glad osv. 

Tack! Ja man kanske kan säga det där på en väg in också att man gärna vill utreda honom på bup då.. tänker det kanske går snabbare om dom remitterar oss dit med.
Ja det är ju nog ingen hit med att behöva byta o förklara o lära känna på nytt med my psykolog. 

Så skönt för din dotter att hon får så bra stöd & förståelse! Det är skönt att det går att anpassa för barnens bästa. Nä precis, skolarbetet går ju jätte bra så sätt. Så det är man inte orolig för. Det är ju bara att dom ska orka vara i skolan med och göra sitt arbete. 

Jag väntar på att dom från en väg in ska ta kontakt med mig på telefon och sen då få tid. Kuratorn trodde det skulle ske denna veckan. Så jag hoppas på det så man kan komma igång med något. Och hon hade mest hört positiva saker om en väg in, men det är ju nog olika hur alla uppfattar dom. 

Tack för ditt svar ! 🥰

Om jag utgår från våra erfarenheter låter det som att ni behöver sänka belastningen på honom snabbt. Skolan ska inte vara så kämpig att han får så mycket ångest att han inte kan gå dit.

Vi har tagit bort lektioner på ett sånt sätt att de längsta dagarna förkortas och det jobbigaste ämnet helt tas bort. Min dotter hade individuell läroplan i sjätte klass och flera ämnen togs bort helt och hon fick inget betyg i dem. Då hade hon redan missat nästan ett helt läsår på grund av att anpassningar inte gjordes i tid. 

Vi har haft mycket hjälp av skolkuratorn. Min dotter har fasta tider när hon går dit bara för att få lite paus och vila. De spelar spel och ritar och sånt. I sjätte klass började hon vissa dagar hos kuratorn för att få en trygg och lugn start på dagen. 

Just det! Ta den där kontakten på Vägen in, eller vad det hette och säg att ni behöver ett skriftligt intyg på att han ibland behöver vara hemma. Detta för att inte få soc efter er. 

Min 15-åring väntar på utredning för adhd och autism. Hon har bl a alltid haft känsloutbrott, social ångest/svårigheter och är väldigt beroende av rutiner.

Usch, jobbigt för sonen! 
Innan ni gör en utredning som eventuellt leder till en diagnos så tänk igenom hur en diagnos skulle påverka grabben och även i framtiden. 
Skulle en diagnos verkligen hjälpa honom? Hos många som har NPF-diagnoser dämpas dessa med tiden när man blir äldre.
Många har en övertro på att bara man har en diagnos så kommer man att få någon sorts magisk medicin som råder bot på alla problem.

Men det funkar inte riktigt så. Däremot blir det en stämpel som kommer att hindra honom i framtiden, tex finns vissa jobb och utbildningar som är stängda med en sådan diagnos. 
Grejen är att de åtgärder som kan hjälpa er grabb handlar inte om receptbelagdra mediciner utan det är saker ni kan göra ändå, utan diagnos. 
Så egenligen kan ni lika gärna kolla vad som funkar och inte fungerar för ert barn och se till att han får de förutsättnigar han behöver för att kunna fungera så bra som möjligt, utan diagnos. 

Så tänk noga igenom vilka positiva konsekvenser ni ser att en utredning och diagnos skulle ge, är mitt tips.