Jag träffade min kille i december förra året, vi har två barn var, hans 14 och 17 och mina 9 och 11.
Imorgon ska vi på husvisning och känner att är det rätt hus så köper vi.
Däremot har vår omgivning varit kritiska att vi gör detta så snabbt, att man inte kan göra såhär när båda har barn.
Vad tycker ni? Hur har ni gjort som har barn?
Jag träffade min kille i december förra året, vi har två barn var, hans 14 och 17 och mina 9 och 11.
Imorgon ska vi på husvisning och känner att är det rätt hus så köper vi.
Däremot har vår omgivning varit kritiska att vi gör detta så snabbt, att man inte kan göra såhär när båda har barn.
Vad tycker ni? Hur har ni gjort som har barn?
Hur långt är ett snöre? Hur lång tid är lång tid?
Men det jag undrar lite kring; hur pass mycket har ni umgåtts som "bonusfamilj"..? Hur många "familjemiddagar" har ni haft..? En regnig tisdag i oktober, med skoldag morgonen därpå..? (inte en mysig fredag med tacos och en helg att se fram emot)
Har ni testat att bo tillsammans under ett och samma tak..?
Vaknat upp en lördagmorgon/förmiddag, när 17-åringen kommer upp någon gång vid 14-rycket, och släntrar in i köket... 
Har ni involverat barnen i detta..?
Jag har alltid förordat att "provbo" - exempelvis om man har funderingar på att bli sambos (dvs, behåll egna boenden), testa, se hur funkar man tillsammans i en "vardag"... som vuxna...
Ni funderar på att "kasta in" fyra stycken barn, varav två tonåringar...
Allt går utom trasiga klockor och små barn... Men hur pass mycket har ni vänt och vridit på denna fråga egentligen... Ta av Era rosa glasögon som vuxna och börja även prata om saker som potentiellt kan bli ett problem som "ihopflyttad-varannan-veckas-familj"...
I din situation TS skulle jag inte flytta ihop alls.
Min man och jag bestämde efter tre månader att vi ville flytta ihop. Han sa upp sin lägenhet och flyttade in tre månader senare. Men då passade allt så perfekt att vi helt enkelt var väldigt, väldigt säkra. Och vi hade en del livserfarenhet, var båda 40+. Han hade inga hemmaboende barn, men jag hade tre. Jag frågade dem alla tre, enskilt.
Det är nu 16 år sedan och mina barn har hunnit flytta hemifrån. Men de har trivts så bra så med honom och hade inte bråttom att flytta.
Frågan är ju om det finns faktorer som kan göra det svårt. Om någon av barnen upplever att de får det "sämre", då är det ett problem. Eller om de inte trivs ihop. Eller någon känner sig bortglömd eller orättvist behandlad.
Jag skulle vilja gå så långt att säga att det är tecken på brister i föräldraskapet att flytta ihop så snabbt och dessutom genom att flytta på barnet. Jag tycker att du ska söka stöd i ditt föräldraskap för att få hjälp att lära dig att prioritera dina barn.
Jag hade inte ens involverat barnen efter redan ett år, än mindre flyttat ihop.
Ts kör på alldeles för snabbt men jag håller inte med de som hävdar att man alltid ska vänta tills barnen flyttat ut. Alla bonusfamiljer är inte kaos och det kan även vara gynnsamt. Jag märker av en annan balans sen jag tog in min sambo i barnens liv. Som ensam förälder med barn är det lätt att barnen får allt fokus jämt. Att lära sig att ibland stå åt sidan, som barn får göra i en kärnfamilj, behöver inte vara skadligt. Likaså att se hur en kärleksfull och respektfull relation mellan två vuxna ska se ut, något många skilsmässobarn aldrig upplevt. Så att konsekvent säga att man aldrig ska flytta ihop med barn är fel, däremot måste det ske varsamt och lyhört och man måste vara redo att backa om barnen signalerar att de mår dåligt av situationen.