Hur känns det att du sannolikt inom 50 års tid kommer dö för att aldrig någonsin vakna upp igen? Du kommer vara död i all evighet, ditt liv kommer aldrig tillbaks.
Hur känner du inför det? Ger det en kvävningskänsla? Hur kan någonting överhuvudtaget kännas meningsfullt i livet när det snart är slut för all framtid?
Sedan ännu det här med mening. Hade det varit så att livet haft en eller flera inneboende meningar, hade vi varit underkastade den eller dem. I avsaknad av intrinsikal mening uppstår en frihet istället att skapa mening och därmed uppleva mening utan att vara underkastade den.
Känns lite sorgligt. Vill egentligen inte att det ska ta slut för jag vill vara med mina nära och kära men samtidigt inser jag att slutet närmar sig vare sig man vill eller inte. Vi har för tillfället en värld med mycket elände och det smärtar mig att nära och kära måste kämpa vidare själva. Hoppas dock att kommande generationer kan göra världen bättre.
Ända från födseln är vi döende.
Ser döden som ett slut på livet så som vi känner det. Är varken rädd eller se fram mot den, fast lite nyfiken är jag nog.
Döden är vårt största mysterium, Finns det någonting efter döden eller är det bara tomhet. Vart tar själen/medvetandet vägen?
Personligen är jag mest nyfiken.
Tänker att de ska bli skönt att få lägga sig å vila ut!
Är inte de minsta rädd för de,
Känns underbart! Jag känner mig färdig med det här faktiskt.
Tänker att de ska bli skönt att få lägga sig å vila ut!
Är inte de minsta rädd för de,
Ja eftersom jag vet att vi aldrig dör på riktigt. Så känns det inte mer speciellt för mig att kroppen ska dö än att kroppen behöver sova på natten..Det är samma sak.
Du "dör" ju varje natt när du sover.
Det är bara våra kroppar som dör..Själen eller vårat medvetande dör ju aldrig.
Tyvärr finns det ingen väg ut härifrån genom att dö. Det enda vi kan göra är att acceptera att vi inte kommer någonstans någonsin.
Ibland känns det inte helt fel längre om man hade kunnat dö på riktigt och bara fått sova i all evighet faktiskt.
Ja eftersom jag vet att vi aldrig dör på riktigt. Så känns det inte mer speciellt för mig att kroppen ska dö än att kroppen behöver sova på natten..Det är samma sak.
Du "dör" ju varje natt när du sover.
Det är bara våra kroppar som dör..Själen eller vårat medvetande dör ju aldrig.
Tyvärr finns det ingen väg ut härifrån genom att dö. Det enda vi kan göra är att acceptera att vi inte kommer någonstans någonsin.
Ibland känns det inte helt fel längre om man hade kunnat dö på riktigt och bara fått sova i all evighet faktiskt.
Ser det närmast som en befrielse när den dagen kommer. Då spelar ensamheten ingen roll längre. Inte så att jag strävar dit men jag ser det som en lättnad.
Att dö blir nog det enda projekt jag någonsin blir klar med.
