Hur känns det att du sannolikt inom 50 års tid kommer dö för att aldrig någonsin vakna upp igen? Du kommer vara död i all evighet, ditt liv kommer aldrig tillbaks.
Hur känner du inför det? Ger det en kvävningskänsla? Hur kan någonting överhuvudtaget kännas meningsfullt i livet när det snart är slut för all framtid?
Sannolikheten att jag är vid liv om 50 år är väl närmast obefintlig. Jag känner inte speciellt för det, i den ålder jag skulle vara i skulle jag inte orka mycket alls. Livet är vad vi gör av det medan vi lever. Vad är poängen? Jag är inte rätt person att svara på det, om det nu finns någon annan än att få arten att leva vidare.
I perioder rids av enorm dödsångest. Väljer att tro på att det finns en själ som lever vidare. Även reinkarnation. Sen att kroppen inom sin tid blir en del av naturens kretslopp. Om 500 år kanske en del av mig finns i ett träd, vilket är en fin tanke. Att jag i framtiden kommer skaffa barn och föra vidare mitt dna underlättar också.
Jag tror inte jag dör och försvinner och aldrig mer kommer att existera i en fysisk kropp. Jag lever vidare oavsett "min död". Det är min tro.
Ärligt talat är jag likgiltig inför det. Jag ser det lite som att fråga hur jag ser på stt jag inte fanns innan jag föddes. Inget känner väl ångest inför alla möjligheter man missat? Då är jag desto mer orolig att drabbas av kroniska sjukdomar som orsakar lidande. Lidande är inte så trevligt.
Man kan vända på det och fråga hur något kan kännas meningsfullt om det aldrig tar slut? Hur vore en barnfödsel och ett giftermål eller en första dejt med din livs kärlek som varar för evigt? Det låter bara underligt. Det som gör det meningsfullt är just att det tar slut ich hade kunnat inte ske alls.
Tänker att de ska bli skönt att få lägga sig å vila ut!
Är inte de minsta rädd för de,
