Mitt liv fungerar inte

Vad jobbigt det låter! 
Vad har du utbildat dig till? 
Jag har utbildat mig till ett yrke där det skulle vara lätt att få jobb,  men jag fick inte ens en praktikplats, sitter nu här arbetslös med aktivitetsstöd som enda inkomst.  Går minus ekonomiskt varje månad.
Mitt råd är att du skaffar en samtalskontakt att prata med,  kontakta din vårdcentral så hjälper de dig vidare. 

Jag hade det likadant men tillslut så vände det. Fortfarande otur med många delar av livet men inte längre alla! Vill bara ge dig lite hopp.

Vet inte vad det skulle hjälpa att gå och prata med någon. De vill säkert bara sälja in "mediciner" som antingen inte hjälper eller bara gör det värre för mig. 

Tråkigt att höra, det är stressande att gå minus på kontot varje månad. Har varit där med flera gånger. Inget man mår bra av. Hoppas det löser sig för dig.

Ytterst märkligt inlägg. Det kanske är sanningen för dig, men inte för mig i närheten tvärtom faktiskt.

Självklart har jag kompetensen som behövs då jag både har arbetet inom branschen i över 10 år och nu bara tagit 1 kliv upp.

Jag har inte en taskig inställning men en trött och utmattad inställning och frustrerad över att aldrig kunna ha med mig hunden. 

Aldrig någon som daltat med mig. Tvärtom så har jag både kämpat och överlevt långt mera än de flesta, som inte kommer direkt ifrån ett krig då. Och på det så har jag varit ensam genom allt.

Förstår att du mår dåligt och känner avsky mot folk, annars hade du inte skrivit ett sådant provocerande inlägg. Men det är lugnt. Jag vet att livet inte är lätt alltid. 

Hoppas du mår bättre snart du med, så länge det inte handlar om att du endast mår bättre av att försöka trycka ner andra, för då kan du gå o slänga dig i väggen.

Tack. 

Mjo.. så är det väl, det går upp och ner men att det alltid ska behöva sjunka hela tiden.

Har haft ptsd, flyttat omkring väldigt mycket, men ändå lyckats skaffa mig arbete. Men har haft svårt för relationer (kommer ifrån barndomen). Och jag har mått dåligt av det kontinuerliga, ex träffa samma människor varje dag, samma arbets uppgifter.

Även känt mig otrygg bland människor, ser utländsk ut och det har dragit till sig dåliga människor när dom har märkt att jag är ensam av mig.

Sen otur,
Blev lurad av bilhandlare. Köpte en bil för ett halvår sedan den står fortfarande kvar för reparation hos bilhandlaren) Och "drömbilen" kostade alldeles för mycket för att nu vara nere på nästan samma pris som jag köpte den andra för (som jag egentligen inte ville ha men var tvungen att ha en bil akut).

Behöver jag en produkt så finns det heller aldrig inom rimligt avstånd till ett vettigt pris, så köper det dyrt (ex tvättmaskin o torktumlare) Och sedan Bam 3 veckor senare så går det få tag i exakt lika dana saker (flera av dom) till 1/3:e del av vad jag fick betala.

Minns när jag skaffade mig ett medlemskap i en matbutik. Fick utskällning av en otrevlig kassörska om att jag inte hade gjort som jag skulle för att aktivera det. Slutade med att butiken hänvisade mig att ringa in till den riktiga kundservicen. 

Där såg dom att jag hade gjort allt jag skulle ha gjort, men någonting buggade ändå. Dom såg detta och de fick göra om hela mitt konto. Något dom aldrig varit med om någonsin sa han jag pratade med. 

Det är såna här saker hela tiden. 

Jag har ett arbete, som jag inte får ha med mig hunden i. Min axel håller inte för arbetet. Så blev lovad en tjänst om jag utbildade mig snäppet högre, vilket jag gjorde på rekord tid. Men fick inte jobbet ändå, som både hade minskat ner stressen, sparat på axeln och kunnat ha med mig hunden. Så är fast med den tjänsten som tar kål på mig. Kan inte sova på nätterna för smärtan och avdomningarna. Är trött konstant så det svider i ögonen. 

Sjukvården finner inget ang min trötthet eller fel i axeln. 

Känner verkligen igen! Jag gick i terapi och jobbade med acceptans och att se saker positivt men oturen har fortsatt ticka på parallellt. Oturen påverkade mig mindre och blev lättare att hantera men minskade inte i omfattning så att säga. 

Du kan ju prova med samtalskontakt i alla fall, mediciner är inget du behöver tacka ja till, eller ens hämta ut.  Dessutom är det bara läkare som får skriva ut medicin,  terapeuter eller kuratorer eller psykologer får inte göra det.
Tack,  och jag hoppas verkligen att det löser sig för dig också!   

Jag känner med dig vännen..
I värsta fall, om du känner att du inte klarar mer, så måste du gå till vårdcentralen och be om att få bli sjukskriven en period för utmattningsdepression. En läkare bryr sig inte så mycket om hur mycket otur en patient har, utan det läkaren fokuserar på är symptomen, kroppsligt som psykiskt i kombination.

Som sagt, jag känner såå med dig vännen. Vi har olika teman i olika liv, och i just detta livet är det mycket kämpande för dig. Fokusera så mycket du kan på dig själv och på din underbara hund, var tacksam för den kärlek som finns mellan dig och vovven.

kram <3

Tack för ditt fina inlägg! <3

Jag försökte prata med läkaren, och jag sa att jag har ju alla symptom på utmattning, men hon vägrade sjukskriva mig på riktigt. 

Läkarna har som policy att försöka undvika sjukskrivning i största möjliga mån. Så detta med att läkaren inte ville sjukskriva dig, ta inte det personligt. Alltså de flesta läkare bryr sig ju inte om de patienter de träffar. 
Men här måste du stå på dig och stå upp för dig själv. Be om att få träffa en annan läkare på samma vårdcentral, eller byt vårdcentral helt. Vid nästa läkarbesök, beskriv att du är gravt utmattad och djupt deprimerad med självmordstankar, be om sjukskrivning en kort period. Läkaren har ju en manual att förhålla sig till, och du måste därför trycka på ganska hårt för att uppfylla kriterierna. I annat fall blir du, som du själv har märkt, nekad sjukskrivning.

Sen när man väl är sjukskriven så "ingår" det vissa moment som motkrav. Det ingår samtalskontakt på vårdcentralen samt medicinering med antidepressiva. 
Så medicinen måste du köpa ut på recept från apoteket vare sig du vill eller inte, det måste du alltså göra eftersom läkaren inte kan sjukskriva dig (enligt manualen) om du inte går med på medicinering. Sen om du väljer att ta medicinen är ju dock en helt annan femma. Men till läkaren behöver du säga att du tar medicinen eftersom det är så regelverket ser ut.

Jag förstår verkligen att du behöver återhämtning. Stå upp för dig själv nu och hämta kraft ur kärleken från din vovve <3

Att haka upp sig på att ta med hunden till jobbet känns inte som en bra idé. Kan inte komma på nästan några jobb som skulle tillåta det utom egen företagare och typ något där man jobbar utomhus?

Oavsett. Jag förstår din känsla av att vara otursdrabbad, men det finns också en viss grad av confirmation bias när man väl börjat tänka så. Det blir en självuppfyllande profetia där du tolkar allting till det negativa.

Försök tänka positivt och snällt om dig själv istället. Tänk att du klarat så många motgångar och fortfarande står upp och kämpar på! Ge dig själv en klapp på axeln och tänk att det ser ljusare ut framöver.

Hunden kanske får vara på dagis eller om du kan hitta en dagmatte, någon äldre som vill ha sällskap?

Vill bara inflika lite. Min läkare vill skriva intyg till sjukersättning mot min vilja. Om jag skulle stå emot, skulle läkaren bli extremt förbannad. 

Varför tror du inte att du skulle bli hjälpt av mediciner? Har du provat?