Nära separation, efter upprepad otrohet från frun.

Bra fråga. 

Kanske hade det kunnat finnas nåt som skulle göra att jag vacklar. Men... Jag känner inte alls att jag får såna vibbar av henne.
I mitt intellekt har jag bestämt mig. Men det är klart att det finns saker som skrämmer med att bli ensam också. 
Tror dock det är nödvändigt för att ge mig själv en chans att kunna må bra, och möjlighet att träffa nån annan. 

Jag tror hon också gett upp att det skulle gå att rädda. 
Jag tror inte heller hennes känslor för mig är starka nog längre, så som jag uppfattar det, för att göra den oerhörda satsning som skulle behövas för att ens ha en chans rädda det här. 

Alla mina nära och kära stöttar, men de finns på långt avstånd,  vilket skrämmer mig lite. Ifall ensamheten kommer bli överväldigande i början. 

Tack. Jag förstår vad du menar med rädslan för ensamheten som kommer infinna sig... tror inte jag kan förbereda mig på det. Läskig tanke...!

Särskilt som släkt och vänner mest finns flera timmar bort... Jag tror kanske min hobby och att resa iväg ibland, till släkt, kan vara räddningen. 
Just nu är jag skör, samtidigt som beslutsamheten växer.

Jag får ingen känsla av att hon gör nån ansträngning att försöka rädda. Så nu är det bäst att lösa det här medans vi är rätt så sams. 
För att nu ge mig chans att starta mitt nya liv, senare än jag borde tagit det beslutet. 

Jag får försöka se det positivt att perioden efter förra krisen till denna nu... gav mig en bra utveckling på jobbet, med många nya erfarenheter och ansvarsområden. Dessutom bra löneutveckling. Så läget kanske är bättre nu, på så sätt. 

Även om jag ska söka mig närmre släkt och vänner.

Men ja... Jag hoppas såklart min framtid innehåller nån kärleksfull, trogen, kvinna dom vill ha barn och trevligt familjeliv. 

Jag kan ju hoppas det kan bli bra..! Att en tyngd lättar från mina axlar. 

Sen har vi levt tillsammans så länge, och flyttat hit tillsammans och allt... Så jag vet inte riktigt vem jag är utan henne. 

Jag har nog en hel del att erbjuda nån annan, iofs... men hoppas jag lärt mig att ta vara lite mer på mig själv. 

Det är sådana inlägg som detta som gör att jag ibland blir trött på familjeliv...tillför ingenting.  Läser knappt frågeställningen och kommer med denna input. 

Om det bara var att hon är kåt (på andra) hade kanske swing eller liknande kunnat vara en lösning. Men hon får ju känslor för andra... 
Och jag hade aldrig litat på att hon skulle hålla sig till överenskomna riktlinjer, eftersom hon upprepade gånger ljugit tills jag konfronterat med bevis...

Tack för värmande ord!

Jag hoppas det stämmer. Efter senaste åren i detta förhållande är självförtroendet inte på topp. 
Nära och kära som stöttar mig säger också att jag borde ligga bra till att träffa nån som vill samma saker i livet..! 
Kanske är det också ett plus att matlagning är min hobby... hoppas jag!

Tack! 

Jag hoppas ha nåt fint att berätta efter jag tagit mig igenom det här och vidare i livet. 

Känner nu att det är dags komma överens och göra bodelningen,  så vi är klara med det så snart som möjligt och kan ta steget att gå isär. 

Kommer ju såklart vara en process, för henne att hitta boende osv. 
Kan ju vara en period vi måste ha med varandra att göra, innan jag blir "fri" på riktigt.

Jag har fått bättre stöd än jag trodde här på familjeliv faktiskt. De flesta inlägg hjälpsamma på något vis. Nåt jag verkligen behövde!

Jag tror faktiskt inte jag hade varit redo på samma sätt, att hantera det här för ett par år sedan, när vi krisade senast. 

Nu ska jag ta mig ur det här, och kämpa för vad jag tycker jag är värd. 

Värdering av huset bokad, och överens med frun om att fixa bodelning nu, så vi kan boka möte och lösa allt med banken. Så hon får ut sina pengar, och jag får ta över huset samt lånen själv. Så kan hon ordna lägenhet så fort som möjligt. 

Det är nu det enda rätta. Även om jag märker att hon bromsar lite, svårt för att det går snabbt. Samt att jag får dra lasset med att lösa allt det praktiska...

Men. Hur mycket jag än älskar henne, eller har älskat henne, så måste jag vidare nu. Om det så innebär att jag får bära även detta lass...

Tack. Det går framåt. Men är inte riktigt i mål med allt klart och underskrivet. 

Har ansökt om lån, förberett bodelningsavtal och redo att ansöka om att flytta över lagfart för fastigheten till mig. 

Pratat med bankkontakt osv. Så bara vi nu kan komma förbi fruns panikattack när vi skulle ansöka gemensamt om skilsmässa så ska vi göra detta ikväll, digitalt. 

Trots att jag älskar henne känner jag att detta är vad vi måste göra. Och nu vill jag bara få klart med detta. Ta över bostad, bolån osv. Så frun får loss pengar och kan ansöka om bolån för att köpa bostad. 

Håller tummarna..!

Nu är skilsmässoansökan inskickad...! 

Allt känns overkligt,  hur som helst. Sorgligt! Samtidigt en viss lättnad att vi inte står och trampar. Bodelning gör vi färdigt avtal för snabbt nu, och löser så att vi har förutsättningar att dela på oss inom rimlig tid. 

Nu känner jag att vi är mer överens, och snälla mot varandra,  när det här blev verklighet. Vi båda känner hur stor sak det är... Efter alla år tillsammans.  Jag orkar inte fokusera på att vara arg eller otrevlig. 

Jag hoppas vi kan fortsätta vara så här sams, och göra processen lite mindre jobbig. Så får jag se vad framtiden kan innehålla för mig..!

Väldigt läskigt..!

Tack så mycket för din stöttning..! 

Ja, nu är det helt nytt och okänt vatten för mig, vad framtiden har att ge...! 

Oerhört läskigt, men också lite spännande, när jag inte är upptagen med att sörja det som tar slut, och det som aldrig blev. 

Nu är vi ju inte isär ännu... men hoppas vi kan fortsätta hålla sams skapligt. Jag märker att hon är tacksam jag inte river upp himmel och jord och ger henne skit för vad hon gjort, och hur hon sårat mig. 
Och nu när vi tagit det här beslutet så är jag upptagen med att tänka på annat, och känner inte jag lägger så mycket fokus på otroheten längre. Inte för tillfället i alla fall. 

Lite som att beslutet att vi ska gå isär gör att tyngden det lagt på mitt bröst, vad hon gjort, lättat lite. Kanske för att det innebär att den ständiga oron för att hon ska bedra mig igen släpper. Nu spelar det ju ingen roll...!

Nu kommer väl den stora tomheten, och ensamheten, när hon väl flyttat ut vara en stor utmaning tror jag..! Svårt att vara förberedd på det misstänker jag. 

Men än så länge dröjer det nog lite till dess vi är där. 
Hon har erbjudit att hon kan bo en del hos en släkting under tiden, om det behövs. 

Jo, som du kanske ser i tråden har beslutet att gå isär tagits. Skilsmässoansökan är inskickad, och vi håller på med bodelning 

Ja, så kan det säkert vara. 

Nu blir det viktigare med andra kontakter, och umgänge..!

Och kanske ramlar jag över nåt som ger mig mer vad jag behöver och vill ha. 

Sen tror jag värsta tyngden av att hon bedragit mig minskar av att hon nu släppt att gå i försvar... äger ansvaret mer... och kan tala om vad hon vet hon gjort som sårat mig. Samt att hon tex inte lagt in lika mycket som jag i vårt förhållande...

Jag tjänar just nu inte på att ständigt vara arg och besviken på henne, känner jag. 
Nu ska vi försöka ta oss isär så bra som möjligt. 

Det här är olikt situationer jag upplevt i mitt liv...

Senaste uppdateringen är att bodelningsavtal är underskrivet, för några dagar sen. 

Och banken har nu beviljat att jag kan ta över bolånen, samt låna lite mer för att köpa ut frun. (Snart exfrun, när ansökan behandlats)

Möte med banken senare i veckan för att ta över lånen och ansöka om lagfarten på huset. Så nu går det framåt. 

Vi är ganska sams, men båda lessna över detta... allt som tar slut, och allt som aldrig kommer bli. 

Frun vill ha kontakt, försöka vara vänner. Men jag känner att det får vi se sen, när vi flyttat isär. Inte så säker på att det är det bästa för mig. 

Känns på nåt sätt som en lättnad, även för henne tror jag. Tror inte hon klarade ta beslutet att gå isär... det fick jag ta. 

Läskigt... tar över lånen och löser en del av det sista hos banken idag...
hon har dessutom fått lånelöfte beviljat, så hon kan köpa lägenhet. Ska på ett par visningar inom kort. 

Hon är ledsen för att hennes föräldrar inte stöttar direkt, känslomässigt... känner sig dum och ifrågasatt av dom. 
Då vet de ju ändå inget om orsakerna bakom, vilket jag inte tycker är min sak att berätta heller. 

Jag vet att föräldrarna tycker om mig mycket,  och ser allt jag gjort för henne, för vår relation genom åren. Att jag investerat I den, och varit väldigt mån om henne. Tror kanske jag varit en trygg punkt för henne. Hennes mamma har vid flera tillfällen sagt: vad skulle vi gjort utan honom,om mig, när jag hjälpt till med både det ena och det andra. 
Jag förlorade själv min mor alldeles för tidigt, så min ingifta familj har blivit viktig för mig också. Det är en sorg att mista den kontakten också. 

Jag blir ändå lite ledsen att frun inte får riktigt det stöd hon skulle behöva. 
Efter alla år ihop med henne är det så svårt att sluta finnas där som någon form av stöd... men jag får ändå försöka tänka på mitt bästa. 
Hon får ändå rätt bra support av andra än föräldrarna i familjen, så alltid nåt. 

Wish me luck, med banken, lantmäteriet osv...

Ja, nu är det mesta löst, och hon har köpt lägenhet.  Flytten blir ganska snart. Så nu närmar det sig. 

Känns såklart fortfarande tufft. Men lite skönt att det löser sig.
Har bestämt hur vi delar upp möbler, och jag har beställt lite nytt, som jag velat köpa tidigare. 

Så snart isär på riktigt. Våra familjer vet, och min stöttar.