Missnöjd med sexlivet

Läste din TS igen. Och tycker du är alldeles för hård mot dig själv. 

Du låter bara levnadsglad. Jag hsr aldrig haft ett förhållande som "dött ut lite" än mindre gått på fullständig sparlåga som du beskriver. Aldrig haft ett förhållande där man endast haft sex 1 gng vecka (eller mja hade ett långdistans som 18 och då hände det endast på helger men över en helg 4 ggr kanske).

Det finns många som är trötta, bittra etc. De kanske inte orkar med att se varandra, älska etc. Jsg begriper inte dessa resonemang. Orkar jag inte med det roligaste i livet med dates, gos, sex etc vad är det då ens för mening att göra något? 

Bara jobba för att sen kollapsa? 

Man ska ha så mycket kul man kan.

Han har inte någon form av depression eller annan åkomma som spökar?

Själv hade analsex och leksaker fått min sexlust att dö direkt, men han verkar ju ha gillat det innan.

När vi träffades och hade det där fenomenala sexlivet så gick han på antidepp. Han har inte förklarat ingående varför han gick på det. Det var i takt med att han slutade som sexlivet dog ut. Har frågat om han är deprimerad och han svarar ja. Märks inte att han skulle vara det, men oavsett så har han inte för avsikt att göra någonting åt det. Har försökt prata med honom om vikten av motion, kost och sömnrutiner men han tar inte till sig det. 

Intressant, jag är också beroende av närhet och bekräftelse. Nästan som en drog, periodvis. Ska man begära att någon annan fyller det svarta hålet, eller ska man ta hand om sig själv/gå i terapi?

Så han är deprimerad och ändå tänker du att det är dig problemet ligger hos. Det låter inte rimligt eller hur?

Låter inte optimalt att du beskriver behovet som en drog Kuno. 

För mycket av något blir giftigt, till och med vatten.

Lösningen bör vara att gå från känslan av att det är en drog till något som är nyttigt och kul. Inte bara öka, fler som ger bekräftelse etc.

Sexberoende etc finns och är inte nyttigt.

"Antidepp" är vida känt för att radera ut sexlusten. Särskilt sk SSRI. Så det är mycket märkligt att han skulle ha mer sexlust med dem än utan.  Människor är förvisso inte robotar, så alla är olika, men förutom forskning så vet jag av erfarenhet vad SSRI gör med sexlusten (kanske gäller andra antidepp också?)

Precis! Och när vet man att man sätter rimliga krav och när övergår det till sjukliga krav?

När du var i hälsosam relation de först månaderna mådde du bra. För det var bra. Det är ett sätt att veta att det inte är dig det är fel på.

När din kille blev deprimerad funkade inte relationen som tidigare. Nu mår du också dåligt pga det. Det är sunt att du reagerar och vill ha det bra igen.

Hade du haft som i början men bara velat ha mer och mer. 2 ggr sex per dag. 3 ggr. Det hade visat ett beroende som bara ökat. Det är inte en ökning för att du mår bättre och bättre. Utan att för att du mår sämre och sämre.

Här ligger nog mycket av svaret!

Om vi bortser från sexet en stund... Hur ser er relation ut i övrigt? Gör ni saker tillsammans? Du fixar dig, du tränar på gym, bra så, men vad gör han?? Lagar ni mat tillsammans? Städar? Fixar? Umgås med andra människor som par? Samtalar?

För att spinna vidare på citat "Man kan leda en häst till vatten, men man kan inte tvinga den att dricka"...

Alla kan hamna i en svacka, må dåligt, falla in i en depression (mild eller svår), absolut. Men vill personen inte ta sig "därifrån" då kan man inte göra så mycket som åskådare...

Jag känner igen mig i allt du skriver men är mannen i vårt förhållande. Jag har försökt allt så det nästan börjar kännas larvigt. Gör fina saker, tränar och håller mig i form mm. Tycker också det är väldigt frustrerande att inte få känna att ens partner vill ha en. När jag försöker prata om det blir min partner bara arg och säger att sex och närhet ska komma naturligt och att jag bara gör det värre genom att vilja prata om det. Moment 22...

Förstår dig till 100%. Jag går igenom samma med min sambo just nu. Han blev utbränd för ca 8 månader sedan och hans sexlust har dött ut. Vi har haft sex kanske 1 gång i månaden ( om ens det) och han har samma argument som din kille har. 

jag känner exakt de du känner och de är ta mig fan piss att känna så. Jag går själv till psykolog för att ens orka med.

Sedan försöker jag prata med honom och sätta ord på mina behov och känslor. men han vill inte ens prata med mig för att han tycker vi ältar saker. han upplever inte ens att vi har ett dålig samboskap och att de är jag som är boven i dramat. Jag nämner inte ens ordet sex längre för att de triggar.  Är själv på väg att ge upp. 

jag har inga bra svar till dig, men du ska veta att du inte är ensam

Får jag fråga om du tycker att gå till psykolog hjälper dig? Har funderat på det också men känns som att ens partner måste vara med om man verkligen ska komma till roten med problemet?