Stöd till mig som förälder?

TS,

tonåren är en omprövnings- och fribrytningstid. Som föräldrar har vi rollen som det pålitliga som finns där och som visar gränserna som skall respekteras.

När tonåringen kommer till stadiet att den tyr sig till andra vuxna och ifrågasätter eller skjuter ifrån sig just föräldrarna i rollen som själavårdare, är det fortsatt förälderns roll att finnas där.

Man står kvar på sin post, visar att man finns, visar att man står för sitt och att man är en vuxen individ, som tonåringen håller på att bli. Tänk på fribrytningen som att din tonåring behöver hitta sina gränser. Vad svarar man på frågan om hur man mår? Måste man göra som föräldrar säger? Måste man öppna sig för dem?

Det enda stabila är att ni finns och att gränserna bevakas. Konflikter kommer, konflikter går och de behöver finnas där. När stridsdammet har lagt sig kommer ni att kunna kommunicera som vuxna.

Du skrev inte detaljer om vad som är dåligt, men det lät trist att ni som föräldrar inte är sams. Det fungerar hyfsat om ni bor isär, men annars bör ni kunna visa enad front i ert hem.

Det finns så många bra böcker i ämnet, för tonåringar har retat gallfeber på sina föräldrar i alla tider. Ja, redan de gamla grekerna... :D

Läs på, det finns mycket tänkvärt där ute. Slappna av lite. Det är en tuff period och det är OK att du känner dig osäker. Det hjälper att prata ut med andra i samma situation.

I min kommun kan socialtjänsten ge sådant stöd, om det är samtal och råd du söker? Man får ca fem samtal utan beslut. Behövs mer kan soc besluta om ytterligare stöd. Kolla på din kommuns hemsida vad som erbjuds. 

Slappna av??? Nej, jag skrev inte så många detaljer om hens fysiska och psykiska problem men det är inte tonårshormonerna som är grundproblemet, de gör det bara svårare. Det handlar inte om att hen retar gallfeber på mig, det handlar om att jag är rädd att hen blir så dålig att hen blir suicidal om det här fortsätter. Så nej, jag tänker inte slappna av.

När jag läser ditt inlägg får jag en känsla av att du egentligen vet att något går att göra med hur ni kommunicerar med tonåringen, men ni som föräldrar inte orkar med att vara ärliga med er själva om att ni inte är "perfekta" och att ni kan göra "fel". 

Jag vet, de flesta föräldrar gör absolut så gott de kan, men många har så svårt att se att det de gör faktiskt KAN påverka barnen negativt, och att erkänna det och be om ursäkt för saker till barnen/tonåringarna kan göra relationen bättre.

Stycket under får mig att ana att pappans inställning är för hård kanske?
Sedan anser jag själv att ens värderingar kan förändras, att det är SUNT att reflektera och våga ompröva sina värderingar. Våga säga förlåt, våga ta in barnen och andras perspektiv osv.
Hur är pappans inställning, blir jag nyfiken på?

Jag är så klart inte en perfekt förälder men har fram till detta ändå känt att jag har en trygg bas i mina val och värderingar som funkat bra med barnen. Nu är jag så osäker. Det blir inte lättare av att jag och barnens pappa har olika inställning till detta.

TS, ringde du din kommun igår och frågade om det finns hjälp?