Stöd till mig som förälder?

När jag läser ditt inlägg får jag en känsla av att du egentligen vet att något går att göra med hur ni kommunicerar med tonåringen, men ni som föräldrar inte orkar med att vara ärliga med er själva om att ni inte är "perfekta" och att ni kan göra "fel". 

Jag vet, de flesta föräldrar gör absolut så gott de kan, men många har så svårt att se att det de gör faktiskt KAN påverka barnen negativt, och att erkänna det och be om ursäkt för saker till barnen/tonåringarna kan göra relationen bättre.

Stycket under får mig att ana att pappans inställning är för hård kanske?
Sedan anser jag själv att ens värderingar kan förändras, att det är SUNT att reflektera och våga ompröva sina värderingar. Våga säga förlåt, våga ta in barnen och andras perspektiv osv.
Hur är pappans inställning, blir jag nyfiken på?

Jag är så klart inte en perfekt förälder men har fram till detta ändå känt att jag har en trygg bas i mina val och värderingar som funkat bra med barnen. Nu är jag så osäker. Det blir inte lättare av att jag och barnens pappa har olika inställning till detta.