Stöd till mig som förälder?

Jag har ett barn som har det jobbigt både fysiskt och psykiskt. Vi har kontakt med vården och det puttrar på framåt. Jag mår dock rätt dåligt själv över det som händer. Jag upplever att barnets personlighet förändrats och jag förstår mig inte på hen längre. Hen är i unga tonåren så det är mer än bara sjukdom som spökar. Hen drar sig undan och berättar inte om hur hen mår så jag få gissa. Jag vet inte om jag ska ge hen allt utrymme hen vill ha, att vila, ta det lugnt, eller om jag borde lirka, locka, pusha till mer aktivitet. Barnet har ofta dåligt humör, inte så att vi bråkar en massa men hen blir sur och sluter sig ännu mer.

Jag är så klart inte en perfekt förälder men har fram till detta ändå känt att jag har en trygg bas i mina val och värderingar som funkat bra med barnen. Nu är jag så osäker. Det blir inte lättare av att jag och barnens pappa har olika inställning till detta.

Var kan jag hitta stöd och hjälp? Jag mår själv allt sämre och det blir en ond spiral.

sextontassar skrev 2024-07-31 19:32:46 följande:

TS,

tonåren är en omprövnings- och fribrytningstid. Som föräldrar har vi rollen som det pålitliga som finns där och som visar gränserna som skall respekteras.

När tonåringen kommer till stadiet att den tyr sig till andra vuxna och ifrågasätter eller skjuter ifrån sig just föräldrarna i rollen som själavårdare, är det fortsatt förälderns roll att finnas där.

Man står kvar på sin post, visar att man finns, visar att man står för sitt och att man är en vuxen individ, som tonåringen håller på att bli. Tänk på fribrytningen som att din tonåring behöver hitta sina gränser. Vad svarar man på frågan om hur man mår? Måste man göra som föräldrar säger? Måste man öppna sig för dem?

Det enda stabila är att ni finns och att gränserna bevakas. Konflikter kommer, konflikter går och de behöver finnas där. När stridsdammet har lagt sig kommer ni att kunna kommunicera som vuxna.

Du skrev inte detaljer om vad som är dåligt, men det lät trist att ni som föräldrar inte är sams. Det fungerar hyfsat om ni bor isär, men annars bör ni kunna visa enad front i ert hem.

Det finns så många bra böcker i ämnet, för tonåringar har retat gallfeber på sina föräldrar i alla tider. Ja, redan de gamla grekerna... :D

Läs på, det finns mycket tänkvärt där ute. Slappna av lite. Det är en tuff period och det är OK att du känner dig osäker. Det hjälper att prata ut med andra i samma situation.

Slappna av??? Nej, jag skrev inte så många detaljer om hens fysiska och psykiska problem men det är inte tonårshormonerna som är grundproblemet, de gör det bara svårare. Det handlar inte om att hen retar gallfeber på mig, det handlar om att jag är rädd att hen blir så dålig att hen blir suicidal om det här fortsätter. Så nej, jag tänker inte slappna av.

Stöd till mig som förälder?

INNEHÅLL