Jag är trött. Utmattad.

Äh, tänk positivt bara så löser sig allt :)

Nä, skoja bara... 

Det där låter minst sagt kaosartat. Om jag vore du skulle jag nog kontakta kommunen för att höra vilket stöd som går att få. För du behöver verkligen stöttning. 

Det första jag tänker här är att din mor inte borde bo i hus. Få henne att sälja det och flytta till en lägenhet så har du genast fått loss en stor börda från dina axlar.

Du behöver inte hjälpa och stötta alla i din närhet. Om du är trött på att göra allt det där så tycker jag att du ska ta dig i kragen och göra en förändring. Börja med något som känns relativt enkelt, och så får du expandera utifrån det.

Man kan inte hälla ifrån ett tomt glas, och ditt verkar definitivt vara snustorrt.

Jag känner igen det där. Alltihop.

Maken ska ha boendestöd, bums och basta. Ansök om det.
Har ni någon avlastning för barnen? Även om det bara är nägra timmar i veckan med kontaktperson skulle det göra massor för dig och frigöra lite tid.
Mamma får köpa hjälp om hon behöver det. Du kan inte vara obetald piga och trädgårdsmästare åt henne. Vill och kan hon inte så får hon se över sitt boende. Du kan komma en gång i veckan med lite fika. Hennes tjat ang era aktiviteter, sluta berätta, och när hong grumsar, nicka och håll med och byt ämne.
Om barnen vill pappa något så får de gå till pappa. Han svarar inte/kan inte ta beslut för att det är bekvämt för honom att du gör det. 
Dina vänner, samma som mamma. Bekräfta att de har det jobbigt, byt ämne.

Och ta en natt på hotell eller en kryssning innan du går under. Själv. Med avstängd mobil. Och en lång jävla dusch. Och en wiskey. Ingen tackar dig när du går i väggen så var lite självisk.

Jag känner igen det där. Alltihop.

Maken ska ha boendestöd, bums och basta. Ansök om det.
Har ni någon avlastning för barnen? Även om det bara är nägra timmar i veckan med kontaktperson skulle det göra massor för dig och frigöra lite tid.
Mamma får köpa hjälp om hon behöver det. Du kan inte vara obetald piga och trädgårdsmästare åt henne. Vill och kan hon inte så får hon se över sitt boende. Du kan komma en gång i veckan med lite fika. Hennes tjat ang era aktiviteter, sluta berätta, och när hong grumsar, nicka och håll med och byt ämne.
Om barnen vill pappa något så får de gå till pappa. Han svarar inte/kan inte ta beslut för att det är bekvämt för honom att du gör det. 
Dina vänner, samma som mamma. Bekräfta att de har det jobbigt, byt ämne.

Och ta en natt på hotell eller en kryssning innan du går under. Själv. Med avstängd mobil. Och en lång jävla dusch. Och en wiskey. Ingen tackar dig när du går i väggen så var lite självisk.

Försökt få henne att skaffa lägenhet, men det går trögt.
Hon hänvisar också till att jag kommer ärva huset när hon dör, så då förväntas jag underhålla det redan nu. Huset har gått i generationer.

Ska försöka övertala honom till det. Tror dock det sitter långt inne. Han har för hög prestige för att ta emot hjälp....

Vi har barnvakt vid behov eller vad man ska säga. Ingen regelbunden avlastning så utan om vi behöver så kan farmor och farfar vara med barnen. Det blir rätt ofta i och med att det är olika sjukhusbesök, tandläkarbesök, jobbresor, övertidsarbete osv. Extra mycket är det nu med ett ätstört barn som varit inlagd och  aritmetik dagliga möten på sjukhuset och alla barnen har sommarlov... Så man vill helst inte fråga den för "nöjen". Minsta barnet har inga problem att vara där heller och vill gärna åka till farmor och farfar, medan ett av de äldre barnen är väldigt mammig och orolig. Hen ringer konstant när man är iväg, speciellt om det är längre än en timme man är borta. Hen säger att sambon inte fixar mat fast hen sagt att hen är hungrig flera gånger för att sambon spelar dator t ex. Har hänt vid flera tillfällen. Så får jag ringa sambon och säga att han måste laga mat och då frågar han vad han ska laga, så får jag hitta på något och ge instruktioner till hur maten ska lagas.

Har aldrig bott på hotell ensam. Skulle nog bli sura miner om jag åkte iväg själv faktiskt. Men kanske värt att testa!

Du behöver sätta gränser. Gräsklippning och snöskottning går ju att ordna på annat sätt. Ommålning av hus (och sommarstuga??) är också tjänster som din mor kan köpa. 

Skickade innan jag skrivit klart. Ställ krav på din sambo, vadå inte vill söka hjälp? Han behöver ta sin del av ansvaret för att er vardag fungerar. Boendestöd som redan nämnts är en bra början.

Som man sår får man skörda. Det säger jag inte för att vara spydig eller med illvilja, utan det är universellt och vi alla går fel väg ibland.

Så annorlunda inför framtiden om du vill ha äkta förändring 

Det låter som att du är en person många räknar med ska ställa upp, och där behöver du nog sätta gränser för att orka i längden, precis som fler varit inne på:

Barnen- de enda du egentligen har ett ansvar för. Bra att ni får barnvakt ibland, men finns det fler vuxna i omgivningen som kan ställa upp? 

Sambon- hur ser er relation ut utöver det du skrivit? Ska man vara krass låter han knappt vuxen, eller har han blivit van vid att du gör allt? Finns det delar han kan ta ansvar för i hushållet? Finns det sätt att underlätta så att han klarar t.ex att laga några enkla rätter själv? Har ni möjlighet att betala för t.ex städhjälp?

Pappa- skulle jag prioritera att träffa nu om jag vore du.

Mamma- Tala tydligt om att du inte hinner hjälpa henne som tidigare utan behöver prioritera din egna familj när läget är som det är. Hon får flytta till lägenhet, kanske få hjälp av hemtjänst med städ, tvätt, mat m.m och köpa fika. Tråkigt med sjukdomen och huset såklart, men det är inte hållbart att leva så om man inte fixar så mycket själv. Är ni fler syskon som kan hjälpas åt förresten?

Vänner- bra med vänskap,  men fundera också på om detta ger eller tar energi nu. Kanske behöver glesa ut kontakter lite med vissa eller så kanske du kan dra nytta av dem om ni kan t.ex hjälpas åt med saker/ byta tjänster ibland.

TS kan ju skicka dit maken att gora det, han behover ju bara en bildkarta med instruktioner om hur det går till. Den varierar ju inte från gång till gång. Så kan TS ta hand om de tre barnen som de av någon anledning en gång i tiden skaffade tillsammans trots allt.

Säg nej då? 
Du gör ju allt åt alla för att du själv väljer att ta på dig det. Ditt problem är att du tar ansvaret åt alla andra istället för att låta dem ansvara för sitt. Det är ett val du gjort, förmodligen för att du är uppfostrad till att vara sådan, så som många av oss kvinnor är. 

Jag var sån förr men aldrig mer! Det som hjälpte mig var att gå till en bra livscoach som fick mig att inse att det är ok att säga nej. Och det är inte enkelt,absolut inte, men värt det. Man lever bara en gång...

Hon är som sagt sjukpensionär och har inte råd att köpa sådana tjänster, annars hade jag krävt det direkt. Just min mamma har jag inte valt. Har dessvärre inte valt att få barn med diagnoser heller. Sen har jag valt min sambo, men det är väl det enda i denna ekvationen. Även om han är en belastning många gånger, så hade jag inge klarat mig utan honom. 
Har inga fler vuxna i vår omgivning förutom farmor och farfar som kan hjälpa till. De är 70+ och har inte orken att alltid ställa upp heller, så vi använder dem när vi verkligen behöver.

Vi har en relativt bra relation i övrigt. Vi har kul tillsammans. Har varit tillsammans i många år, men har fortfarande mycket glädje och kärlek i vår relation. Han är en väldigt snäll person, men har ju själv diagnoser som gör det svårt med initiativtagande, beslutsfattande och att kunna upprätthålla struktur. Han hjälper mycket, men det som är belastade är med psykiskt med honom. Att jag behöver ha stenkoll på allt för att påminna och ge honom instruktioner. Han kan laga lättare måltider och tar det stora lasset när det kommer till det ätstörda barnet. Hen äter enligt schema och tar medicin enligt schema så det är lättare för honom, men det tar i princip all hans tid. Vi vabbar båda på heltid sedan ett par månader tillbaka och han har varit inlagd med henne de perioder hon varit inlagd. Som längst ett par veckor och då har jag varit själv med det övriga. Vi har testat ha städhjälp, men det kräver ju att man städar innan de kommer. Det har har inte riktigt passat oss, då det blir ytterligare en stress. Det mesta städet hos oss är allt plockade av leksaker, tvätt osv och städvolaget lägger allt i en låda bara så det blir lika mycket plockade ändå.

Jag har ett syskon som bor närmare vår mamma som hjälper henne dagligen men de "mindre" grejerna. Jag kallas in för det jobbigare grejerna.... Jag tycker synd om min mamma som har en väldigt svår smärtproblematik som i perioder innebär att hon är sängliggande. Hon kämpar på trots smärta och försöker göra det hon kan ändå så jag känner visst ansvar mot att hjälpa henne.

Jag har två nära vänner som jag har mest kontakt med och de orkar endast med mig för att de själv har svårigheter de behöver dryfta. Vi gnäller åt varandra eller vad man ska säga. De övriga vännerna jag haft har tagit avstånd då jag endast behöver ventilera med dem och aldrig har tid att umgås.