Jag är trött. Utmattad.

Jag är såååå trött. Utmattad. Trött på att behöva stötta och hjälpa alla i min närhet. ALLA i min närhet har olika problem, inte minst min egen familj. En kroniskt sjuk mor som varit sjukpensionär sedan jag var i förskoleåldern (nu 30+ år) som bor två timmar bort och som ständigt behöver hjälp med många krävande saker. Renovering, ommålning av hus/stuga, gräsklippning, kratta, storstädning, baka fika osv. En far som nyligen diagnostiseras med en kronisk sjukdom som såsmåningom kommer leda till hans död där man känner ett måste att spendera tid med honom. En egen stor familj (två vuxna och tre barn) där alla utom jag själv har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, två barn äter selektivt, ett barn har en ätstörning under behandling och depression och omfattande självskadebeteende. En sambo som har diagnoser som gör att han inte kan hålla struktur och rutiner, som mest sitter och spelar och behöver ständiga direktiv för att kunna sköta hushåll och barn. Mina vänner har problem med sina anhöriga eller sambos. Terapisamtal med dem, när man själv skulle behöva terapi. En är precis i en pågående separation, en har en mamma som precis fått cancer och en har en sambo lik min.

Jag känner är jag är trött. Trött på att hjälpa alla. Finnas där för alla. Trött på att aldrig få tid för mig själv. Barnen kommer till mig med alla frågor, även frågor som rör sambon, då han är oförmögen att fatta beslut. "Får pappa bygga en koja med mig?", "Får pappa leka med mig i mitt rum?" och alla andra frågor "Vad ska vi äta?", Vad ska vi göra?", "När får jag min veckopeng?". Pappa är här, men inte närvarande. Mellan detta ska man köra mellan hemmet och mamma för att hjälpa henne på all den lediga tiden man har. Gör man inte det, blir hon sur. Ifrågasätter aktiviteter man ska göra med barnen "Det är väl onödigt åka till badhuset när det finns en sjö här." eller "Vad ska ni lägga pengar på camping när ni kan vara här?" eller "Vad ska ni fira midsommar med X (kompis namn), ni kan ju komma hit och fira?" eller "Varför har ni köpt ditten eller datten?" eller varför inte att hon lägger sig i barnens svårigheter och tänker att hon vet allt. "Skicka hit X så nog börjar hon äta." eller "Alla får diagnoser idag."

På det ska man arbeta heltid också. Sjukhusbesök, skolmöten, tandläkaren osv.

JAG ORKAR VERKLIGEN INTE!

Anonym (TS) Trådstartaren

Mon 22 Jul 08:37

#5

Grusgrävaren skrev 2024-07-21 22:54:29 följande:

Det första jag tänker här är att din mor inte borde bo i hus. Få henne att sälja det och flytta till en lägenhet så har du genast fått loss en stor börda från dina axlar.

Försökt få henne att skaffa lägenhet, men det går trögt.
Hon hänvisar också till att jag kommer ärva huset när hon dör, så då förväntas jag underhålla det redan nu. Huset har gått i generationer.

Anonym (TS) Trådstartaren

Mon 22 Jul 08:44

#6

Anonym (känns igen) skrev 2024-07-22 00:22:00 följande:

Jag känner igen det där. Alltihop.

Maken ska ha boendestöd, bums och basta. Ansök om det.
Har ni någon avlastning för barnen? Även om det bara är nägra timmar i veckan med kontaktperson skulle det göra massor för dig och frigöra lite tid.
Mamma får köpa hjälp om hon behöver det. Du kan inte vara obetald piga och trädgårdsmästare åt henne. Vill och kan hon inte så får hon se över sitt boende. Du kan komma en gång i veckan med lite fika. Hennes tjat ang era aktiviteter, sluta berätta, och när hong grumsar, nicka och håll med och byt ämne.
Om barnen vill pappa något så får de gå till pappa. Han svarar inte/kan inte ta beslut för att det är bekvämt för honom att du gör det.
Dina vänner, samma som mamma. Bekräfta att de har det jobbigt, byt ämne.

Och ta en natt på hotell eller en kryssning innan du går under. Själv. Med avstängd mobil. Och en lång jävla dusch. Och en wiskey. Ingen tackar dig när du går i väggen så var lite självisk.

Ska försöka övertala honom till det. Tror dock det sitter långt inne. Han har för hög prestige för att ta emot hjälp....

Vi har barnvakt vid behov eller vad man ska säga. Ingen regelbunden avlastning så utan om vi behöver så kan farmor och farfar vara med barnen. Det blir rätt ofta i och med att det är olika sjukhusbesök, tandläkarbesök, jobbresor, övertidsarbete osv. Extra mycket är det nu med ett ätstört barn som varit inlagd och aritmetik dagliga möten på sjukhuset och alla barnen har sommarlov... Så man vill helst inte fråga den för "nöjen". Minsta barnet har inga problem att vara där heller och vill gärna åka till farmor och farfar, medan ett av de äldre barnen är väldigt mammig och orolig. Hen ringer konstant när man är iväg, speciellt om det är längre än en timme man är borta. Hen säger att sambon inte fixar mat fast hen sagt att hen är hungrig flera gånger för att sambon spelar dator t ex. Har hänt vid flera tillfällen. Så får jag ringa sambon och säga att han måste laga mat och då frågar han vad han ska laga, så får jag hitta på något och ge instruktioner till hur maten ska lagas.

Har aldrig bott på hotell ensam. Skulle nog bli sura miner om jag åkte iväg själv faktiskt. Men kanske värt att testa!

Anonym (TS) Trådstartaren

Tue 23 Jul 08:12

#13

Anonym (Gränser) skrev 2024-07-22 10:08:42 följande:

Du behöver sätta gränser. Gräsklippning och snöskottning går ju att ordna på annat sätt. Ommålning av hus (och sommarstuga??) är också tjänster som din mor kan köpa.

Hon är som sagt sjukpensionär och har inte råd att köpa sådana tjänster, annars hade jag krävt det direkt.

Core skrev 2024-07-22 10:13:06 följande:

Som man sår får man skörda. Det säger jag inte för att vara spydig eller med illvilja, utan det är universellt och vi alla går fel väg ibland.

Så annorlunda inför framtiden om du vill ha äkta förändring

Just min mamma har jag inte valt. Har dessvärre inte valt att få barn med diagnoser heller. Sen har jag valt min sambo, men det är väl det enda i denna ekvationen. Även om han är en belastning många gånger, så hade jag inge klarat mig utan honom.

Anonym (Sortera) skrev 2024-07-22 10:58:59 följande:

Det låter som att du är en person många räknar med ska ställa upp, och där behöver du nog sätta gränser för att orka i längden, precis som fler varit inne på:

Barnen- de enda du egentligen har ett ansvar för. Bra att ni får barnvakt ibland, men finns det fler vuxna i omgivningen som kan ställa upp?

Sambon- hur ser er relation ut utöver det du skrivit? Ska man vara krass låter han knappt vuxen, eller har han blivit van vid att du gör allt? Finns det delar han kan ta ansvar för i hushållet? Finns det sätt att underlätta så att han klarar t.ex att laga några enkla rätter själv? Har ni möjlighet att betala för t.ex städhjälp?

Pappa- skulle jag prioritera att träffa nu om jag vore du.

Mamma- Tala tydligt om att du inte hinner hjälpa henne som tidigare utan behöver prioritera din egna familj när läget är som det är. Hon får flytta till lägenhet, kanske få hjälp av hemtjänst med städ, tvätt, mat m.m och köpa fika. Tråkigt med sjukdomen och huset såklart, men det är inte hållbart att leva så om man inte fixar så mycket själv. Är ni fler syskon som kan hjälpas åt förresten?

Vänner- bra med vänskap, men fundera också på om detta ger eller tar energi nu. Kanske behöver glesa ut kontakter lite med vissa eller så kanske du kan dra nytta av dem om ni kan t.ex hjälpas åt med saker/ byta tjänster ibland.

Har inga fler vuxna i vår omgivning förutom farmor och farfar som kan hjälpa till. De är 70+ och har inte orken att alltid ställa upp heller, så vi använder dem när vi verkligen behöver.

Vi har en relativt bra relation i övrigt. Vi har kul tillsammans. Har varit tillsammans i många år, men har fortfarande mycket glädje och kärlek i vår relation. Han är en väldigt snäll person, men har ju själv diagnoser som gör det svårt med initiativtagande, beslutsfattande och att kunna upprätthålla struktur. Han hjälper mycket, men det som är belastade är med psykiskt med honom. Att jag behöver ha stenkoll på allt för att påminna och ge honom instruktioner. Han kan laga lättare måltider och tar det stora lasset när det kommer till det ätstörda barnet. Hen äter enligt schema och tar medicin enligt schema så det är lättare för honom, men det tar i princip all hans tid. Vi vabbar båda på heltid sedan ett par månader tillbaka och han har varit inlagd med henne de perioder hon varit inlagd. Som längst ett par veckor och då har jag varit själv med det övriga. Vi har testat ha städhjälp, men det kräver ju att man städar innan de kommer. Det har har inte riktigt passat oss, då det blir ytterligare en stress. Det mesta städet hos oss är allt plockade av leksaker, tvätt osv och städvolaget lägger allt i en låda bara så det blir lika mycket plockade ändå.

Jag har ett syskon som bor närmare vår mamma som hjälper henne dagligen men de "mindre" grejerna. Jag kallas in för det jobbigare grejerna.... Jag tycker synd om min mamma som har en väldigt svår smärtproblematik som i perioder innebär att hon är sängliggande. Hon kämpar på trots smärta och försöker göra det hon kan ändå så jag känner visst ansvar mot att hjälpa henne.

Jag har två nära vänner som jag har mest kontakt med och de orkar endast med mig för att de själv har svårigheter de behöver dryfta. Vi gnäller åt varandra eller vad man ska säga. De övriga vännerna jag haft har tagit avstånd då jag endast behöver ventilera med dem och aldrig har tid att umgås.

Jag är trött. Utmattad.

INNEHÅLL