24 år. Är det ett långt äktenskap?

Oj vad känsligt detta ämne tycks vara.

Alla sambos: Tagga ner! Jag pratar inte om er! Det är OK i Sverige att bara bo ihop.

Det är väl just det här med äktenskapet som tycks ha ändrat värde. Att gifta sig för att sedan skilja sig (ja, redan efter 10 år eller mindre) måste väl ändå ses som ett misslyckande. Det kan väl inte ha varit målet när man stod där och lovade varandra evig trohet etc? Eller menade ni inte det då? Varför gifte ni er över huvud taget, nu när det inge finns några juridiska fördelar (änkepension mm).

Nu försöker jag inte skuldbelägga någon, men i min bekantskapskrets är de flesta nog fortfarande gifta med sin första partner, barnens andra förälder. Och vi börjar bli gamla tillsammans.

Så ser det för övrigt också ut i vårat gamla och uppvuxna villaområde. Många gamla par som fortfarande är inne på "första varvet".

Därav min fråga: Är det värderingarna som ändrats? Med vilka föresatser går man in i ett äktenskap idag? När ni stod vid altaret, hur länge trodde ni att det skulle vara?

PS! Det är nog inte svårare att vara gift ett helt liv idag än det var förr. Så vari ligger skillnaden? DS!

Du frågar vad skillnaden är. Varför skiljer sig fler idag? Det enkla svaret är för att de kan. Det är inte längre svårt eller tabu att skilja sig. Vi måste inte längre stanna i olyckliga äktenskap.

Tror du att gifta var lyckligare förr? De som hade skilt sig idag, teg och och led förr, eller levde separata liv fast de var gifta på pappret. Vet du hur vanligt det var? I statistiken såg det bra ut. Inte så många skilsmässor. I verkligheten var en del redan separerade och hade nya partners.

Sen kanske en del ger upp för lätt, men jag köper inte att det är så generellt. Jag älskar min man och vi vill leva tillsammans. Men skulle vi mot förmodan skiljas, skulle vi kanske tvingas sälja huset, kanske tvingas flytta till ett sämre område, det skulle bli tuffare ekonomiskt, barnen skulle få pendla osv.

Inte en chans att jag skulle gå igenom det om jag inte hade bra skäl. Inte en chans att jag skulle kasta bort allt vi har för mindre relationsproblem eller tillfälliga svackor.  Vi har haft våra upp- och nedgångar, som alla längre relationer, men vi har tagit oss igenom dem. Men det är inte alltid det går. Det beror också på vad det gäller. 

Oj vad känsligt detta ämne tycks vara.

Alla sambos: Tagga ner! Jag pratar inte om er! Det är OK i Sverige att bara bo ihop.

Det är väl just det här med äktenskapet som tycks ha ändrat värde. Att gifta sig för att sedan skilja sig (ja, redan efter 10 år eller mindre) måste väl ändå ses som ett misslyckande. Det kan väl inte ha varit målet när man stod där och lovade varandra evig trohet etc? Eller menade ni inte det då? Varför gifte ni er över huvud taget, nu när det inge finns några juridiska fördelar (änkepension mm).

Nu försöker jag inte skuldbelägga någon, men i min bekantskapskrets är de flesta nog fortfarande gifta med sin första partner, barnens andra förälder. Och vi börjar bli gamla tillsammans.

Så ser det för övrigt också ut i vårat gamla och uppvuxna villaområde. Många gamla par som fortfarande är inne på "första varvet".

Därav min fråga: Är det värderingarna som ändrats? Med vilka föresatser går man in i ett äktenskap idag? När ni stod vid altaret, hur länge trodde ni att det skulle vara?

PS! Det är nog inte svårare att vara gift ett helt liv idag än det var förr. Så vari ligger skillnaden? DS!

Det var en känslig fråga, många tycks känna sig påhoppade för att de inte klarar 24 år tillsammans.

Om ett genomsnittligt äktenskap bara varar i 11 år är 24 länge, även om jag inte känner så. Vi är uppe i 44, då börjar det bli länge... Men jag instämmer med TS, ser jag till vänner och bekanta i min ålder har ca 10% separerat, övriga har hållit ihop i 40-50 år och gör det fortfarande.

Om man tar steget att gifta sig och ändå inte klarar ens 11 år tillsammans, då tyder det på att man inte orkat eller brytt sig om att lära känna varann tillräckligt? Eller...?