24 år. Är det ett långt äktenskap?

Det finns ingen anledning att bli aggressiv.

Jag bara frågade: Varför är det anmärkningsvärt att man är ihop så långe (eller till och med ett helt liv)?

Om man är på jakt efter ett tillfälligt förhållande så gifter man sig väl inte? Om man gifter sig så hade jag för mig att man siktade på ett helt liv tillsammans. Men jag kanske missat tidsandan? Det kanske är som med en ny bil: Man har den tills man har råd att uppgradera.

Vad vet jag. Själv var jag förvånad över att det ens var värt att kommentera att äktenskapet fortfarande höll. Det trodde jag var det normala?

Oj vad känsligt detta ämne tycks vara.

Alla sambos: Tagga ner! Jag pratar inte om er! Det är OK i Sverige att bara bo ihop.

Det är väl just det här med äktenskapet som tycks ha ändrat värde. Att gifta sig för att sedan skilja sig (ja, redan efter 10 år eller mindre) måste väl ändå ses som ett misslyckande. Det kan väl inte ha varit målet när man stod där och lovade varandra evig trohet etc? Eller menade ni inte det då? Varför gifte ni er över huvud taget, nu när det inge finns några juridiska fördelar (änkepension mm).

Nu försöker jag inte skuldbelägga någon, men i min bekantskapskrets är de flesta nog fortfarande gifta med sin första partner, barnens andra förälder. Och vi börjar bli gamla tillsammans.

Så ser det för övrigt också ut i vårat gamla och uppvuxna villaområde. Många gamla par som fortfarande är inne på "första varvet".

Därav min fråga: Är det värderingarna som ändrats? Med vilka föresatser går man in i ett äktenskap idag? När ni stod vid altaret, hur länge trodde ni att det skulle vara?

PS! Det är nog inte svårare att vara gift ett helt liv idag än det var förr. Så vari ligger skillnaden? DS!

Tack för alla svar. Arga som förstående.
Min fråga var baserad på att i min värld går man in i ett äktenskap med avsikten att den skall vara livet ut. Inte tills det blir motigt eller man hittar något bättre.

Nåväl. Jag är väl gammaldags.

Men många här säger att den ökande andelen skillsmässor beror på att det inte är lika stigmatiserat att skilja sig som förut. Då tror jag man har ett ganska kort tidsperspektiv. För 1000 år sedan, och ända fram till för 150 år sedan, sysselsattes minst 80% av befolkningen i jordbruket. Om han och hon hade familj och drev en gård så fanns det nog många andra saker än glödande kärlek och självförverkligande som höll ihop äktenskapet. Man jobbade tillsammans och bodde tillsammans för att det krävdes för att överleva, och för att ens barn skulle överleva. (En modern version av det hörde vi ovan där någon tyckte det skulle vara jobbigt att sälja huset).

Så äktenskapet hölls ihop av mer än bara prästens förbannelser eller sura kärringars kommentarer. Det var ett sätt att leva. Och att leva det livet ensamt var nog jäkligt svårt på den tiden!

Se'n kom en tid av industrialisering och därefter förmådde det statsbärande partiet kvinnorna att överge hemmet och ge sig ut i arbetslivet. Ganska annorlunda förutsättningar än tidigare. Så kanske är det äktenskapet som institution som numera bara är en kul grej, en gimmick, en photo-op. Ungefär som att man klär ut sig på Haloween eller dansar kring stången på midsommar. Något man gör utan att egentligen veta varför man gör det.

Jag skall fundera på det. Tack för inspirationen! Fast jag kommer nog fortsätta vara gift. Efter 30+ år är det svårt att ändra vanor. (Och hon är fortfarande fantastisk, min fru! Vilken tur jag haft!)

Slut från mig!