När det gäller barnuppfostran, vad väljer du? Att pusha barn till att göra saker de egentligen inte vågar för att vidga sina vyer, eller lära barn att det är ok att inte våga för att lära sig tacka nej?
Som exempel: en skrämmande åktur på ett nöjesfält.
Jag har pushat min unge till att åka sådant hon gillade året innan men som känts läskigare sen. Att gå i ett spökhus trots att hon ville banga ur efter att vi köat en timme, men det var hennes initiativ från början. Fanns det inget intresse alls från början skulle jag inte tvinga.
Fritidsaktiviteter skulle jag pusha för att hon ska ha men låta henne välja inom vad, men någon form av organiserad iaf. Har vi signat upp på en termin får hon gå kvar terminen ut även om hon tröttnar mitt i, har hänt på ett par aktiviteter.
Hon får också följa med när vi träffar vänner till oss vuxna eller släktingar, även om hon ibland inte vill. Klart att hon ska få ha lugna återhämtningsdagar med, men är vi bortbjudna ska hon med och sköta sig. Hon är ofta blyg med människor hon inte träffat på ett tag, så där pushar jag en del.
Så jag är nog mer en som pushar men tycker att jag gör det helt inom barnets gränser.
Uppmuntrar men tvingar inte. Det är ok att säga nej och bra att veta sina gränser. Särskilt för sånna saker som karuseller ser jag inte syftet med att tvinga ett barn. Nöjesfält ska väl bara vara roligt och det är knappast roligt att bli pushad att åka något man inte vill eller vågar.
Det är inte viktigt att kunna åka karuseller så där hade jag inte gjort något, accepterat att barnet inte vill.
Är det något som är bra att kunna, t ex simma, då hade jag uppmuntrat barnet. Aldrig tvingat.
Steg 1 - Det långsiktiga
Alltid vara positiv själv över att göra och pröva nya saker
Steg 2 - Medellång sikt
Fånga upp och stötta om saker går fel. Uppmuntra nya segrar. Inte ge för mycket positiv feedback vid vägran
Steg 3 - På kort sikt
Se till att förutsättningarn är bra med mat, sömn och omgivning. Med fingertoppskänsla i stunden.
När det gäller åkturen hade jag lärt dem att stå på sig och vägra.
Gäller det istället när man är 22 år och kommit in på ett toppuniversitet i Japan så hade jag pushat järnet!
Är det antingen eller? Det är viktigt BÅDA att våga utmana sig själv, OCH att kunna känna efter och säga nej till sånt som inte känns bra.
Jag pushade mitt barn på simlekis när han inte vågade dyka ner för att hämta ringen på botten. När han kom upp var han ofantligt stolt, och har burit med sig sedan dess den ofantliga känslan det är att göra något som man tror att man inte vågar, och sen klara det. Det har hjälpt honom mycket.
Den hårfina skillnaden ligger väl i hur man gör det: Jag tycker inte att man egentligen ska pusha någon, barn eller vuxen, men uppmuntra och stödja. Pushar man på ett sätt som kan upplevas som mobbande eller arrogant så kan det skada barnet. Om man inte hjälper barnet att övervinna rädslor och oro så håller man tillbaka det. Man får känna in när det är läge för vad, helt enkelt. Och inte låta sin egen oro som förälder överföras till barnet.
Det beror helt på vad det gäller.
I grunden tror jag det är bra att pushas lite lagom, så man utmanar sig själv (och kan utvecklas), men inte mår dåligt.
Gällande åkattraktioner hade jag uppmuntrat om barnet velat egentligen men sen blir osäker. Inte annars, spelar ju ingen roll.
Blygsel (normal sådan) behöver inte direkt pushas, men inte hindra sociala kontakter. Tänker här småbarn, för äldre mer utmaning inom rimliga gränser.
Är det antingen eller? Det är viktigt BÅDA att våga utmana sig själv, OCH att kunna känna efter och säga nej till sånt som inte känns bra.
Jag pushade mitt barn på simlekis när han inte vågade dyka ner för att hämta ringen på botten. När han kom upp var han ofantligt stolt, och har burit med sig sedan dess den ofantliga känslan det är att göra något som man tror att man inte vågar, och sen klara det. Det har hjälpt honom mycket.
Den hårfina skillnaden ligger väl i hur man gör det: Jag tycker inte att man egentligen ska pusha någon, barn eller vuxen, men uppmuntra och stödja. Pushar man på ett sätt som kan upplevas som mobbande eller arrogant så kan det skada barnet. Om man inte hjälper barnet att övervinna rädslor och oro så håller man tillbaka det. Man får känna in när det är läge för vad, helt enkelt. Och inte låta sin egen oro som förälder överföras till barnet.
Man måste ju hela tiden jobba MED barnet och försöka känna in när det är läge att pusha på eller lära barnet att känna in själv.
Det här är ju bland det svåraste med att vara förälder och alla har nog gjort misstag inom området. Beroende på barnet och förälderns personlighet kan misstag göras åt båda hållen.
Det beror på.
Jag pushar om det behövs för familjen eller för att barnet ändå kommer ha nytta av det senare. Jag pushar om jag vet att barnet eg vill.
T ex så tvingade vi ju våran yngsta att lära sig att åka slalom för att ingen annan ville vara någon annanstans än i backen. Hon är nu snart 14 år gammal inte den mest drivna slalomåkaren i familjen men kan, kan dra iväg med kompisar och sist vi var till fjällen åkte hon faktiskt några åk själv också bara för att hon ville. Men hon hade aldrig lärt sig om hon fått välja. Hon stod och skrek på oss i backen när hon var mindre och vi konstaterade bara att du har inget val för ingen annan vill gå in.
Jag har även stått i kö till wildfire på kolmården med en unge som varit tokpeppad hela sommaren på att åka. Lång kö, efter halva så fegar han ur. Vill inte. Så jag bär honom andra halvan av kön och han darrar som ett asplöv. Vi åker och han är så sjukt stolt över att han gjort det men vill inte göra om det. Helt ok. Dagen efter ångrar han sig. Han vill åka igen. Samma visa, ångrar sig efter halva och jag får bära honom igen. Men efter den vändan åkte vi 10 ggr i rad och han var så lycklig. Jag vet ju att han älskar sånt. Storebror däremot slutade jag pusha ganska omgående för han var rädd på riktigt.
Intressant att läsa allas synvinklar!
Det där är ju en fin balansgång och beror mycket på vilken typ av barn man har: en som är våghalsig och har svårt med konsekvenstänk och impulskontroll behöver liksom en annan approach än lite försiktigare general.
Givetvis så beror det på vad det gäller: viktiga saker som att lära sig simma eller våga tala för sin sak eller ta ett blodprov, kommer vi att lägga mer krut på att uppmuntra och stötta. Mindre viktiga saker, som karuseller, kan vara bra för att de kan ge självförtroendet att göra de viktiga sakerna eller vara betydelsefulla som upplevelse själva.
Samtidigt är det väldigt bra att träna på att känna sina egna gränser och stå upp för dem och de mindre viktiga sakerna är ju precis rätt tillfälle att träna på det.