Onanerar hellre till porr än har sex med frun

Ja, jag gör det ibland och periodvis gör jag det ofta.

Gör inte alla det??? Åtminstone de allra flesta män som lever i mogna förhållanden?

Periodvis föredrar jag att tillfredsställa mig själv, eftersom min sambo under perioder är och bemöter mig på ungefär samma sätt som TS beskriver gällande hans fru.
Då saknar jag närhet så otroligt mycket och då saknar jag också lust och motivation tillräckligt för att förmå och orka se till att hon är i den balans som krävs för att hon ska ha lust till närhet och sex. Jag orkar inte alltid hålla på i en vecka eller mera för att skapa den grund jag måste skapa för att hon ska komma i rätt sinnesstämning. Särskilt inte när det räcker om ett enda kort trillar så måste jag börja om igen från ruta ett.
Medan hon från sin sida aldrig ens börjar, men är mycket noga och mycket upptagen med att hålla koll på om ett enda kort kanske trillar.

Men periodvis är hon mera positivt, känner sig mera nöjd med livet i allmänhet, nöjd med sig själv i synnerhet och kanske också åtminstone något lite nöjd med mig.
Då står hennes korthus mycket stadigare, hon känner tillgivenhet och uppskattning till mig, hon blir öppen för närhet, söker  t o m närhet med mig ibland på eget initiativ (sällan), och då tänds bådas vår sexlust.
Detta kan i bästa fall hålla i sig en vecka eller två. Men ofta håller det i sig enbart en timma på söndag förmiddag... Ganska ofta håller det i sig i ett dygn eller möjligen två.

Så, när jag inte orkar och inte har förmåga tillräckligt för att jag ensam ska ta ansvar för att vi båda ska komma i rätt sinnesstämning, för att vi båda ska bli öppna för närhet och sex, ja då föredrar jag att tillfredsställa mig själv.

(Ett helt annat kapitel är dock att jag för några år sedan tröttnade på att alltid ensam behöva ta fullt ansvar för att vi skulle få till någon närhet och sex, så sedan dess har jag haft älskarinna. Jag håller med om att onani är ett komplement, men det kan aldrig ersätta den unika närheten ja gupplever med en kvinna. 
Men detta kapitel hör väl kanske inte hemma i tråden?)

Ja. 
När jag till slut, efter många år, inte längre orkade fortsätta motivera mig själv att ensam bära ansvaret för att få också henne i rätt sinnesstämning, t ex var det mitt ansvar få henne att älska sig själv, utanpå mitt eget normala ansvar att fixa detta för mig själv.
Till slut, när hon fortsätter vägra att ens försöka vara intresserad att ömsesidigt dela detta ansvar gemensamt med mig,
att hon ens skulle se att hon har ett eget ansvar för sin egen lust finn sinte ens på kartan,
till slut har jag gjort det medvetna valet att ha en älskarinna.

Jag har under flera år gjort allt jag förmår, men till slut får jag ge upp.
Jag har verkligen varit konstruktiv och jag har också provat ganska okonventionella saker för att förmå min sambo att förstå och bli öppen och intresserad, för att hon ska få en vilja att vi tillsammans och ömsesidigt ska göra något åt saken.
Men jag och vi har aldrig nått någon större framgång och jag har egentligen inte nått fram, åtminstone inte till något långsiktigt och bestående resultat.
Till slut blir motståndet övermäktigt och till slut måste jag erkänna och komma till insikt att jag inte förmår nå framgång och jag kommer till den punkten när det blir nödvändigt att ta ett eget konstruktivt beslut, att själv ta ansvar för min egen del.

Tilläggas kan att jag skulle acceptera, uppskatta och uppmuntra, om hon på motsvarande sätt skulle ha lust att ha en egen älskare, om detta skulle medföra något positivt för henne gällande närhet och sex och att det skulle leda till en förbättring i vår egen relation avseende närhet och sex.
Om hon skulle ha en älskare så skulle jag önska att hon sköter det på så sätt att jag inte behöver få veta något om det.

Vad menar du med ditt inlägg?

Jag är fullt öppen och ärlig med min älskarinna. Vi har underbar närhet och ett fantastiskt sexliv, men också en nära relation som är förtrolig och med mycket respekt för varandra.

Dessutom är hon en vuxen människa som är fri att fatta sina egna beslut och hon har ett eget ansvar för de val hon gör.
Hon tycker att den relation vi har med varandra passar bra för henne just nu i livet.

Gällande de dåliga exempel du beskriver så utgörs detta ofta av nidhistorier påhittade av sådana människor som har ett behov av att diskutera och ofta hitta på sådana historier.
De flesta av de älskarinnor som i efterskott berättar sådana historier söker ofta bortförklaringar, söker någon annan att skylla på, för sina egna dåliga beslut.

Alla går vi genom livet med den ständiga risken att alltid bli lurad till än det ena än det andra.
Alla har vi ett eget ansvar för våra egna beslut, och vi har t ex ett eget ansvar hur naiva och lättlurade vi tillåter oss själva att vara.

Varför inbillar du dig att hon inte skulle tända på mig?

Hon tänder på mig, hon gillar mig och hon älskar mig.
Annars skulle jag givetvis inte fortsätta vara gift med henne.

Problemet är det som jag har beskrivit.
(Inte det som du inbillar dig.)

Visst, inte helt schysst. Särskilt inte om man väljer se på det bara ur ett perspektiv.

Mitt väl genomtänkta val är att inte berätta och att sköta det på så sätt att hon slipper få reda på det.
Det är en självklarhet för mig som känner henne mycket väl att göra detta medvetna val och dessutom gör jag det på samma sätt och mot bakgrund att jag själv skulle önska att hon fattar samma beslut om situationen var den motsatta.

Dessutom grundar jag mitt medvetna val på att min sambo och jag älskar varandra och vi har ett bra liv i allt i övrigt.
Jag känner henne mycket väl och jag känner vår familjesituation och vår livssituation, med barnen och med allt, och jag vet att inget skulle bli bättre, vare sig för henne eller för någon annan eller något annat, om jag berättade.

Vi har på djupet pratat med varandra om vi eventuellt skulle vilja avsluta vår relation för att gå vidare i livet. Men vi har på ett mycket tydligt sätt kommit fram till att vi båda, var och en, att vi älskar varandra och ingen av oss önskar något annat än att fortsätta vara tillsammans.
Så detta är utrett för vår del.

Det skulle skada henne och det skulle skada vår familj om jag berättade. Jag väljer medvetet att låta henne vara ovetande så hon slipper bekymra sig över detta och hon slipper påverkas av det. Förutom att det medför vissa klara och tydliga fördelar också för henne.

Om du har ett behov av att kalla mig feg så ligger det hos dig. Det är inget som rör mig.

Nej, du har inbillat dig själv dessa förutsättningar. Det stämmer inte.

Jag upplever sexet som bra med henne. framförallt har vi haft en fin närhet, vilket i sin tur ofta har givit lust och lett fram till bra sex.
Från början, ändå fram tills barnen kom, så hade vi både mycket närhet och ett jättebra sexliv. Hon gillade det och hon tog ganska ofta initiativ.

En stor del i allt detta är att hon tillfredsställer sitt behov av närhet genom närhet till barnen. Medan mitt behov av närhet med henne inte har minskat trots min fina närhet till barnen.

Min motivation för att uppvakta henne, och anstränga mig för att få henne i rätt sinnesstämning, var hög när det lönade sig och ledde fram till närhet och i nästa steg lust och sex.
I början av relationen tog hon också ett eget ansvar för sin egen sinnesstämning och egen lust. Ibland t o m hände det att hon uppvaktade mig och påverkade mig positivt för att vi båda skulle komma i rätt stämning.
Allt detta klingade av långsamt, och i perioder alltmera, efter att barnen kommit.

Båda visade vi från början vilka vi var. Stor öppenhet rådde mellan oss och vi hade mycket bra kommunikation.
Men detta har alltså ändrats med tiden och med ändrade förutsättningar.

Vi gör inte varandra besvikna, vi är inte besvikna på varandra och vi är inte besvikna på livet i allmänhet,
förutom gällande enbart den delen som jag tidigare berättat om.
Men jag gillar inte att vara en person som präglas av besvikelse, gillar inte vara en besviken och tråkig person mot mina kära och min omgivning, och därför har jag tagit eget ansvar och på ett konstruktivt sätt löst problemet.

Du får självfallet göra ditt val att se på detta och på mig som person precis hur du vill.

Var inte så säker på att du i förväg vet facit, vet hur du själv och ditt liv kommer påverkas med tiden och med ändrade förutsättningar. T ex barn eller förändrat hälsotillstånd hos dig själv eller din partner.

I princip alla jag känner, och allt jag har läst mig till, så känner de allra flesta igen sig i något av det jag har beskrivit. Mer eller mindre.

Men jag skulle vara glad för din skull om du skulle komma att utgöra ett undantag.
Dock, ett väldigt ovanligt undantag, i så fall.

Många undersökningar visar att de som har behov av att ofta anklaga andra för feghet är de som låter sig själva styras av sina rädslor.

I det fallet kan jag hålla med om att människor som låter sig styras av sina rädslor är otroligt avtändande.

Hur kan barnen, eller någon människa, lära sig något av det som man inte känner till?
Hur sker detta lärande?

Barn önskar i allmänhet och i första hand att deras pappa och mamma ska vara tillsammans.

Du har sannolikt rätt i att barn inte vill att deras mor ska vara tillsammans med en ynkrygg.

Mina barn är övertygade att deras mor inte är tillsammans med en ynkrygg. Och samma övertygelse har min sambo och alla som känner mig.

Om du har ett eget behov att inbilla dig själv saker, och behov av att uttrycka dig olämpligt om andra människor, så får dessa dina behov stå för dig och du får väl själv försöka reflektera lite över dessa dina behov.

Bra beskrivet