Mamma gjorde mig arvslös

Visst existerar det du skriver i allra högsta grad! Jag har jobbat på palliativ vårdavdelning....
Men det behöver inte vara så att man ställer upp för en anhörig enbart i syfte att få ärva.
Jag var väldigt mycket hos min mormor och morfar, hjälpte dem med väldigt mycket för att jag älskade dem! Hade inte en tanke på arv, det fanns inte att de en dag inte skulle finnas längre! Visste inte alls hur mycket pengar som fanns i boet eller nåt!
MEN hade jag vetat att de en dag skulle utesluta mig, genom att som sista gärning tänka på alla andra utom på mig, så hade jag säkerligen inte ställt upp lika mycket! Då hade jag ju per automatik känt mig mindre omtyckt och snarare utnyttjad. Och det skulle haft mera med själva särbehandlingen att göra än ekonomi. Som att alla runt bordet får mat utom en.
Nu blev det som tur var inte så, snarare tvärtom. Morfar själv blev väldigt generös på slutet och hittade på ärenden som han skulle kunna få betala för. Samt att min moster, eller framför allt hennes man, hade sinnesnärvaro att uppmärksamma och uppskatta vem som var där, vem som gjorde vad (de bodde långväga och var glada att slippa) och sa ifrån sig arvet. Inte för att det fanns så mycket att ärva visade sig, men principen.
Men som sagt, gud ska veta vilka människor det finns! Jag har suttit i förhör, som oberoende vittne; vem sa vad på dödsbädden?? Vem höll den döende mannens hand med pennan i när han "signerade" sitt testamente??

Det hade varit OK om föräldern hade valt att leva upp sina pengar. Man är inte skyldig att lämna något arv efter sig.

Vi kanske hålla oss till Sverige, det land ts bor i och vars lagar gäller. 

Vad är det du inte förstår?

Det har ingen betydelse om man måste göra en aktiv handling eller inte. En förälder kan inte göra dig arvslös. Om de vill ge bort ditt arv måste du låta det ske. Ingen förälders vilja trumfar ett barns vilja gällande laglotten.

Ser girigt ut enligt vem?

Jag tycker det ser minst lika girigt ut att ett barnbarn ska ta allt medan de andra fem blir utan. Oerhört girigt av detta barnbarn (el i detta fall hennes mamma, eftersom barnbarnet är omyndigt).

Hade det varit mitt barn som gynnats så skulle jag föreslagit henne:
Att arvet i stället delas i tre delar, så att varje syskon får en del. Då skulle hon fortfarande få en tredjedel, medan kusinerna får dela på en tredjedel och den barnlösa mostern får en tredjedel. Detta är rättvist.

Hade det däremot varit så att en kusin fått allt men mitt barn inget, då hade jag klandrat testamentet. Fortfarande för att det skulle bli mer rättvist. 

Varför har du hängt upp dig på "aktiv handling"? Lagen är tydlig. Barn har rätt till sin laglott och det är inte barnets fel att en föräldern skriver papper så de tvingas begära ut sin lagliga rätt.

Enligt lagen har barn rätt till sin laglott. Du kan skriva hur många papper du vill, men de får sina pengar oavsett vad du har skrivit bara de begör dem.

En förälder som diskriminerar sina barn och barnbarn till den milda grad att den är beredd att gå emot lagrum för att diskriminera dem förtjänar ingen respekt vare sig i livet eller döden och är dessutom korkad om den tänker sig att ingen skulle protestera.

Varför är det så viktigt att respektera den dödes sista vilja, om den döde är en orättvis person som försöker skapa osämja och släktbråk efter sin död, som utesluter folk och beter sig allmänt illa?

Brukar ni i er släkt bara buga och ursäkta er när någon trampar på er och beter sig som ett as även när de lever eller gäller det bara om de är döda?

Är ni såna som absoluuut inte talar illa om de döda även om de var riktiga svin när de levde?

VARFÖR är just sista viljan så viktig när denna vilja innebär att utesluta och vara elak?

Allt detta är totalt oväsentligt för denna tråd som rör sig om ett fall enligt svensk lag. 

Och exakt VAD har detta med saken att göra? 

Läs en gång till vad jag skrev:

Varför är den dödes sista vilja så viktig att följa om den döde beter sig illa?

Låter du folk trampa på dig med sin vilja när de lever också och behandlar dig orättvist? 

Men det är ju inte fallet här. Alla 6 kusinerna är väl tonåringar/barn och ingen har betett sig illa. Det är mormor som betett sig illa genom att favorisera ett av barnbarnen. Och som fortsätter att bete sig iännu värre och utesluta två av sina barn och 5 av barnbarnen.

Det handlar inte heller om pengar som mormor "slitit ihop" själv utan om arvegods från hennes föräldrar. Som ändå inte kommer att stanna kvar i släkten eftersom "the golden child" inte bryr sig om stugan utan hellre vill ha pengarna.

jag har en pågående arvstvist i Portugal och de har samma lagar som vi i stort där man inte kan testamentera bort laglotten. Laglotten har vi barn alltid rätt till oavsett testamente.

"Kanske" ingen rättvisa i världen?
Självfallet och fullkomligt givet existerar ingen rättvisa i mänskligheten och inte i världen.

Den som ropar efter rättvisa lever i en utopi och har gjort sitt eget val att för alltid leva olycklig.

Testatorn äger sina tillgångar och äger all rätt till sina tillgångar. Ingen annan har någon rätt till dessa. 
Jag anser att testatorn har rätt att själv bestämma vad som ska hända med dennes tillgångar efter döden.

Om jag förstår dig rätt så delar du inte denna uppfattning.
Jag frågar dig, menar du att du tycker, det är din egen personliga åsikt, att testatorn inte har full rätt att bestämma över sina egna tillgångar?
Min fråga avser alltså inte den lilla för hela mänskligheten obetydliga svenska (udda!) lagen, utan min fråga avser vad du själv personligen tycker om saken?

Det nämnda är min personliga uppfattning och den har faktiskt fullt stöd i lagen.
Testatorn har rätt att utelämna ett barn i sitt testamente, om det är testorns vilja.

Men du har också rätt i att lagen i det lilla obetydliga landet Sverige ges möjlighet till ett annat utfall, men bara om syskonet begär det. I detta fallet står den lilla ynkliga svenska lagen över alla normala allmänmänskliga regler.

Den udda svenska lagen ger den usla tjuven och knarkaren rätt till dennes laglott.
Detta oavsett hur illa den har drabbat sitt syskon och hur mycket den har stulit från testatorn och från alla andra.
Många i denna tråden verkar tycka att det är rättvist och rätt på alla sätt att tjuven/knarkaren har rätt till sin laglott, på bekostnad av syskonet och tvärtemot testatorns sista vilja.

För mig obegripligt hur någon kan ta denna ställning.

Mitt sätt att se på saken är att det faktiskt är utomordentligt positivt om en arvinge får något från den avlidna.
Detta är en fullkomlig och enbart positiv sak,
i jämförelse med om testatorn i stället väljer att testamentera allt till katthemmet eller till en religiös sekt.
Vad skulle bli bättre för de andra arvingarna om inte den första fick något alls, utan allt gick till katthemmet?
Ja vissa kanske kan gömma sig bakom att det skulle vara rättvist om ingen fick något.
Men i min värld är det enbart bra och positivt om en arvinge får något i relation till att ingen får något.

Om man nu gör valet att att alltid ropa efter rättvisa, hur rättvist kan det vara att testatorn inte får bestämma över vad som ska hända med dennes egna tillgångar utan tvingas ge en del till tjuven/knarkaren, på bekostnad av syskonet som redan under lång tid har drabbats svårt av det knarkande/stjälande syskonet.
Var är rättvisan i detta?

Den som gör det senare valet, den som väljer att ropa efter rättvisa, har själv valt att för alltid vara olycklig.