Ångest😕

Jobbigt för er alla. Men jag tror att din sambo måste förstå att han behöver skapa en egen relation med dina barn. Det kan vara en lång väg att gå. Men att du ska stå mellan honom och dina barn är ingen bra lösning och det är stor risk att det leder till djupare konflikter. Din sambo kanske till och med behöver hjälp av någon utomstående i det. Kanske träffa någon tillsammans och prata och få verktyg. Om han vill att deras relation ska se annorlunda ut så är det han som vuxen som måste ta ansvar för den och det kan vara jättesvårt att uppnå med tonårsbarn. Men att visa för Tonåringen att man vill ha en fin relation är den absolut bästa vägen att gå även om det kan ta år. försök att prata öppet med varandra om hur ni upplever situationerna. Lyssna på och bekräfta honom och dina barn när de tycker att något är jobbigt, men agera inte åt dem. Framför allt inte åt honom. Barnen kan behöva stöd i det. Du ska bara prata med dina barn och din sambo när du själv tycker du vill det för egen del. 

Jag har inte varit i samma situation men utifrån att ha varit ungdom själv och har en syster med tonårsbarn kan jag säga att det är svårt att ändra saker i tonåren. Som du säger så är dom tonåringar. Det en svår tid och dom är sköra. Liten och stor på samma gång. 

Men mitt förslag är att göra gradvisa förändringar. Börja med något litet som känns lätt för dig att ändra på.
Prata ihop sig med din sambo kring vad ni ska ha för regler. Båda kör samma linje hur jobbigt det än känns.  Efter att par förändringar kommer det gå lättare eftersom du visar att det är en ny mamma som dom möter. Att visa sig själv självrespekt är dessutom en läxa som är så värdefull att lära sig barn. 

Min son är bara 6 månader men denna metod av förändring har jag kört flera gånger i livet då jag hamnat i ett socialt läge som inte känts bra för mig och det har fungerat varje gång och aldrig känts inkräktande för min omgivning. 

Ni är redan påväg rejält, detta genom att du vill!

I många fall så tar förälderns barnes sida och den nya för liksom vika sig.

Om du står på dig mot dina barn som du nämner att dom får fråga han så vinner du din mans förtroende och kärlek eftersom han kommer känna att du vill att han skall vara en del av familjen.

Ni kommer fixa detta! 

Ni skapar ett problem som inte finnas.
Din sambo betalar av fri vilja = kan ej förvänta sig något. 
De är tonåringar - de väljer själv sina relationer. Din sambo har DU valt. 

Jag nämnde maten som ett exempel, men boendet delar vi lika på. 

Det är ungdomarnas beteende som måste förändras, inte vem som valt vilken relation.

Det är ett stort problem som varit hela tiden eftersom mina ungdomar mest är på sina rum när de är hemma. Svårt att göra gemensamma saker då sånt är tråkigt. Min sambo är dessutom på jobbet en del av deras fritid så hur ska vi få ihop detta med att skapa en relation mellan dem? När jag inte är hemma pratar de och kan diskutera saker men så fort jag är hemma blir det annat. Så störigt.

Några tips på hur min sambo kan nå fram till mina ungdomar?  Vilka utomstående kan hjälpa till med detta? 

Sånt har vi redan testat. Vi har suttit alla 4 och pratat om detta tidigare, att min sambo minst lika bra som jag kan ge svar om de får ta glass/läsk etc som mig likt förbaskat går det inte många dagar sen är man tillbaka i samma hjulspår. 

Jag vet att de är kan vara sköra, ingen av oss vuxna förväntar oss stordåd MEN att lyssna, vara respektfull och inte ignorera bonuspappan är inte mycket begärt tycker jag, framförallt när han är så omtänksam kring deras behov även fast han egentligen inte behöver. Men han vill hitta en lösning, men då även han går igenom tuffa saker så är det inte så lätt.

Jag har ingen plan på att förändra mig, jag är väldigt konsekvent i mitt föräldraskap och är noga med regler osv, men tjafset och diskussionerna som blir med ungdomarna dränerar mig.

Jag kom och tänka på att ni varit sambos länge nu. Barnen har fortfarande inte accepterat honom. Varför tror du det är så? Varför kände just nu att du ville ställa frågan kring detta?

Är typ det jag försöker med men känns inte som jag når fram riktigt. Känns som jag sitter mitt i vågskålen då jag förstår min sambo till 100% men kan förstå mina ungdomar också ibland men jag accepterar absolut inte deras beteenden (tack och lov är det inte tjafs varje dag puh).

Dock frågorna om glass/godis är dagligen och det börjar påverka våran relation på det viset att jag känner mig klämd i mitten och blir ledsen. Sambon i sin tur känner sig utanför och ledsen medans ungdomarna mest tänker på sig själva känna det som, de ser inte att allt vi gör för dem utan tas för givet på något vis?

vi har gått i parterapi för att diskutera liknande situation, innan det blivit för infekterat. Väldigt nyttigt och fint att lyssna på varandra utan att avbryta varandra. Samtidigt förstå varandra och få verktyg att stötta varandra. 

Hur din sambo ska skapa relation med dina barn är också en bra sak att ta upp. Men oftast är barn i den åldern mer intresserade av sig själva. Han kommer förmodligen vara tvungen att ge betydligt mer än vad han får. Men i slutändan så får han väldigt mycket. Men först när de har kommit till den mognaden att de kan se att han funnits där för dem.