De har gjort bort sig med råge. Det är de som ska be honom, och dig, om ursäkt om ni ska fortsätta. Frågan är om det hjälper. Om de kan förändra sig.
När jag var ung blev jag ihop med en äldre kille och klart den åldersskillnaden märktes men min familj och kompisgäng bjöd såklart in honom som om han vore jämngammal med mig. Det var mest han som var nervös över att inte bli godkänd.
Du kan svänga allting tillbaka till dem. Så till din bror har jag uteslutet din partner? Nej det har jag inte. Till övriga familjen samma sak: har jag sagt nej till era? Nej det har jag inte. Gör inte så här mot mig, oss.
Jag älskar den låten av Billy Joel, heter "My Life". Den låten säger mycket, snälla lyssna på den och se om du kan hämta lite styrka därifrån.
Jag har sett sånt i ett annat förhållande också efter tyvärr mitt förhållande med den "äldre" avslutades, men är ändå tacksam för de år och de fina minnen vi fick ihop, gick inte längre, han hade ett problem och skulle bara dra ner oss i underjorden dit han skulle när han inte tog tag i sig själv. Jag vet jag gjorde allt jag kunde. Vad andra tror de vet bryr jag mig inte om. Jag vet för jag var där. De var inte där, eller bara halvvägs. Lätt att tycka till då. Han fick hjälp senare i livet när han var mottaglig för det, men tyvärr var det ju då för sent för oss, gått vidare. Vårt uppbrott och det problemet vi innan hade i förhållandet (hans problem) hade ingenting med vår ålder att göra, vill bara poängtera det, så om någon eller andra trott det, så var åldern aldrig ett problem.
Det är inte andra heller som ska avgöra vad som kan bli ett problem eller inte, och p g a det säga åt dig att du inte ska vara i den relationen. Om de haft problem med en 20 års skillnad, då får det vara deras val. Ditt val är ditt val.
I det andra förhållandet har det skapat problem mellan oss. Han hade nog bara haft en halvdan rebell tid om ens någon alls i sin bakgrund så han behövde ha den senare. Det är väl där du är nu. Bättre senare än inte alls. Det får bli reaktioner av det. Låt de ha sina reaktioner. Bry dig inte.
Jag bara sa vad jag såg till slut till honom. Innan dess var jag tyst länge, men det påverkade mina känslor för honom, sårade mig ärligt, och också var jag innan rädd att föräldern skulle lyckas manipulera honom att se på mig med andra ögon.
De här rädslorna är något som dominanta använder sig av. Så din egen rädsla är deras bränsle, förstår du mig? Du måste alltså göra upp me den person - dig själv - och då kan de inte utnyttja din rädsla något mer. Om din partner har sådana rädslor likadant där.
När jag till sist sa något om det ville han först försvara det då det var genant såklart, han såg ju mindre karlakarl ut och ville väl också beskydda sin dominanta förälder, eller också ville han inte göra en stor sak av det, men det var en stor sak. Den hade blivit stor med tiden. Jag hade försökt göra den liten, men den blev som en snöboll.
Sen kom stunden då jag blev arg istället för ledsen, sårad, rädd. Arg. Att jag ville inte ha honom längre om han tänkte fortsätta vara en sån svag man. Om det var så lite kärlek han hade för mig att han inte kunde stå upp för mig, för oss. Men det handlade om att han kunde inte stå upp för sig själv. Han behövde förstå detta. Det var som att han var 2 olika personer. En med mig. Och en med föräldern. Otryggt.
När jag blev påhoppad av dominanta förälder, visste jag att det var honom som föräldern såg som så svag att den tog sig de här friheterna. Det var honom föräldern hoppade på, inte mig. Det tog tid innan jag förstod detta. Jag förstod inte först vad det var som hände.
De dominanta föräldern hjärntvättar sina ungar så de sedan när de är vuxna ska fortsätta kontrollera dem, manipulera, förstöra men de tror de vet bäst, vet du. Att de skapar det perfekta livet åt sina barn. De tycks tro att barnen ska vara något att skryta om så deras liv ska därför vara som de vill det, de ska ha en bättre partner än de har (att han kunde hitta bättre än mig då) osv, de försöker återskapa något som de redan har skapat innan när ni var barn, i ursprungsfamiljen. De sätter den egna familjen på en piedestal. Tycker du inte de är gudomliga, du ska förtjäna din rätt att vara i familjen och så vidare, har du inget där att göra. De ska få sparka på dig hur de vill för de är ju bäst. De ska inte sitta på den makten längre. De är inte bättre än någon annan. Bara för de tycker de är så jävla bra och bättre än dig behöver inte du hålla med. Man kan dö för sin familj, men man ska inte leva sitt liv för dem. Det här är ditt liv.
Jag minns jag kom så långt att jag till slut sa åt min partner att jag ville inte vara medlem i hans familj ändå (som han eller de såg som så perfekt). Jag var färdig med honom. Jag ville ut. Det här var en långdragen process. Till slut så vaknade han upp. Har sedan sagt förlåt och allt det där. Fått återbygga min tillit för honom och om jag öht skulle trivas igen med honom.
Det jag tycker är så fult faktiskt är att den här föräldern gjorde mycket bakom hans rygg så han visste inget om det och jag sa inget om det väldigt länge då jag försökte lösa det med föräldern. Det jag lärde mig är att man ska inte förhandla med en sådan person för de vill ha allt, de är bara ute efter att bräcka dig. De vill inte egentligen sin sons bästa, de vill bara sitt bästa. Så jag la bara av med det. Jag började förhålla mig på ett helt annat sätt.
Någon med styrka ses som ett hot. Jag sågs som ett hot. Men det fattade jag inte då. Jag tyckte jag gjorde allt som man ska göra, var artig, snäll. Jag gjorde inget fel. Minns jag sa till min partner att din förälder inte tycker om mig. Inte något jag gjort eller inte gjort. Utan vad jag var. Jag var fel bara. Begrep inte vad det var. Men andra kunde ju säga till mig då att man känner av att du är stark. En dominant person luktar till sig sånt. Retar sig över sånt. Går extra mycket på en sådan person. Ses som hotfulla. Och om jag nu ska ge den här föräldern rätt så var det ju så att jag blev hotfull och jag vann den striden, men det var en strid jag aldrig velat ge mig in i första början. Föräldern gjorde en felkalkulering att sonen var svagare än han var, men också jag var ju rädd för att han var så svag som han var, det var ju det som var det stora hotet, giftet i vår relation, att min partner var så svag, inte egentligen hur föräldern var.
Jag sa till min partner då att jag passar inte in med dig eller din familj. Jag vill inte passa in med er. För mig var det här en tid då jag äntligen stod upp för mig själv. Då jag var färdig med att betala priset. Jag hade vänt ut och in på mig själv och försöka bli godkänd. Nu gick det inte längre. Jag ville inte bli godkänd av såna hemska människor, min partner inkluderad i det då han var blind och döv och svag.
För honom var detta ett brutalt uppvaknande. Han hade inte sett det som så. Då han valde att växa som person. Han kunde bara ha släppt mig. Det vägrade han. Det här var bara ett av våra andra problem vi hade.
Han har varit väldigt arg men säger att det är inte mot mig utan vad han förstått sen i efterhand vad som hände, och att han skulle ha skyddat mig, att han inte förstod.
Jag var sårad för jag hade aldrig tillåtit någon behandla honom så som han tillät mig bli behandlad. Jag var sårad för jag älskade honom så mycket men kände att han måste se mig som mindre värd i och med att han tillät mig behandlas så, att han gav sitt godkännande till det. Men om igen, han missade saker, bara inte någon gav sig på honom så. Och han satt säkert. Han var ju den perfekte sonen.
Föräldern sa saker och gjorde saker mot mig när han inte var i rummet.
Det var också en del av spelet föräldern spelade. Komplicerat. Blir trött bara jag skriver om det nu. Väcker dåliga minnen. Förvånad över hur vi ens tog oss förbi det.
Jag kommer gissa nu att där är någonting med din partner som gör att han ses som ett hot, att han är stark. De brukar bara vilja ha mesiga personer som ska fortsätta fjäska och ställ sig under deras krav, och nya krav kommer.
Stå på dig. Det är lätt för andra som inte varit offer, hjärntvättade i sina familjer som du blivit att tycka det är en lätt sak att göra men jag vet att det krävs mentalt arbete, det första att bli medveten om det.
Du kan inte göra något åt det förflutna, du kan bara lära dig något av det, du kan göra om det negativa till något positivt, till att du nu kan ta de här stegen framåt, som du måste ta, för din skull, för hans.
