Hämnden är ljuv
Eller egentligen kanske inte hämnd. Kanske mera upprättelse. Eller bara självbevarelsedrift. Eller ett eget val.
Har efter tre år sagt upp mig. Tre år där jag givit så mycket till arbetsgivaren, varit oerhört engagerad, utfört mitt arbete hundraprocentig och mer därtill, skänkt en massa obetald övertid och inte fått något tillbaka.
På medarbetarsamtalen har jag fått full pott på allt, chefen har haft svårt att komma med vad jag kan göra bättre.
Min position på företaget är speciell , av 70 anställda är det bara jag som har de här uppgifterna och ingen annan kan göra det jag gör. Nu får de leta efter någon annan som förhoppningsvis får allt att funka.
Fick 1% i löneförhöjning första året och 1,3 % nu. Skamligt. Har inga andra löneförmåner eller fördelar. Fick nog nu i våras, sökte nytt jobb som jag fick. Så otroligt skönt att sluta. Så skön känsla att se desperationen i chefens ögon när jag sa upp mig.
Har jobbat utan knappt någon feedback eller någonsin få beröm för ett väl utfört arbete. Är väldigt självgående och besvärar i princip aldrig chefen. Chefen håller allas löner nere, folk säger upp sig lite då och då. De flesta går hyffsat bra att ersätta men den som kommer efter mig kommer ha lång inlärningstid innan det rullar på. I sämsta fall får inte nästa person ihop det.
Så ja, lite hämndkänsla har jag. Chefen kan sitta där och slita sitt hår och ångra att han är så vansinnigt snål.