Killen ”tar” min graviditet
Var i landet håller du till?
Var i landet håller du till?
För det första vill jag bara säga: Allt löser sig! Jag lovar! Ta bara en dag i taget och stå ut med de dåliga dagarna.
Behåll barnet! Du vill ha det och kommer fixa det.
Nu den mest akuta situationen, boende för natten/helgen. Finns en del alternativ:
Ring socialjouren. De kanske kan hjälpa dig med boende över natten?
Du är utanför kyrkan, se om prästen eller någon diakon är där. De kanske kan hjälpa.
Om du står ut, åk hem. Du bor också i lägenheten och har rätt att vara där även om det är slut mellan er. Du måste ju bo någonstans medan du löser annat boende.
Var bor din mamma?
Och ring vännen. Det värsta som kan hända är att han säger nej.
Ring runt till alla hyresvärdar du kan hitta! Var ärlig om din siutation. Det skadar ju inte, även om det kanske inte hjälper. Detta för boende på sikt.
jag har pratat med kommunen så sent som idag och tydligt förklarat att jag inte har någonstans att ta vägen, de vill ändå att jag ska försöka med någon vän.
Känner att jag inte kan åka hem till huset eftersom att hans barn är där nu och kommer vara en vecka framöver. Vill inte utsätta dom för det.
min mamma bor ganska nära men vi har ingen nära relation, dessutom har hon stort släktkalas hemma hos sig och det är inte en miljö jag kan tänka mig just nu.
ang lägenhet har jag redan en bostadsrätt som är uthyrd för tillfället. Men att ta tag och rådda i det där nu känns overkligt tungt. Har så jävla ont i ansiktet så nu har det börjat blöda ur näsan.
Ts det finns MASSOR av hjälp av samhället så att du kan behålla ditt barn!
Det enda du behöver är någonstans att bo och det är inte omöjligt. När du väl bor så fixar du det!
Du kommer ha FP, barnbidrag och underhållsstöd plus säkert bostadsbidrag. Blir det problem med inkomst senare finns försörjningsstöd medan du ordnar något. Du kan söka jobb eller studera när barnet börjar förskola sen.
Allt ordnar sig!
Hur ser relationen ut med din syster, om du skulle ringa henne, skulle hon hjälpa dig?
Det är fint att se det så ljust och positivt. Men just nu när alla parametrar i mitt liv är utom min kontroll är det kolsvart för mig. Jag blev sjukskriven för utmattning i julas och ser det faktiskt omöjligt att gå tillbaka till mitt fasta, relativt välbetalda jobb, och kanske inte ens den branschen som jag har utbildning inom.
vi har knappt någon relation. Hon bor långt bort. Och sorgligt nog känner jag att jag skäms alldeles för mycket för att berätta det här för henne. De få ord vi har hunnit byta om mitt förhållande har varit att hon tycker att allt gick för snabbt, vilket hon har rätt i! Att han dessutom har små barn som nu också är indragna i detta gör så ont i mig att jag inte vill visa mig för folk. När jag gick in i denna relation tänkte jag att ni fan får det inte ta slut, just på grund av barnen. Som redan farit illa av mammas och pappas separation.
men jag tror nog ändå hon hade hjälpt mig om jag ringt, men för mig själv känns den lösningen enormt långt borta.
Du har inte en aning om hur mycket svårare det kommer vara med en bebis. Då kan du inte avfärda hjälp från din mamma för att miljön känns fel, du kommer inte kunna vara självisk och bara tänka på dig själv och gråta.
Tröttheten i din utmattning på jobb kommer kännas som en barnlek jämfört med småbarnstiden (själv och med psykisk ohälsa) dessutom kommer du inte kunna sjukskriva dig från nattamning eller kolikskri.
Är du inte tillräckligt stark? Vet du om att mödraskap kräver många gånger mer än dom små problem du har framför dig?
(ångestattacker dödar inte foster) Av med offerkoftan och ta tag i saker.
Nu har du bestämt dig för att bli mamma trots sämsta förutsättningarna i världen. Då är du skyldig ditt barn att lösa saker även om det är obekvämt.
Ännu en kvinna som inte tänkt längre än näsan räcker. Hur kom ni på att ha oskyddat sex om ni inte kan ta konsekvensen av det. Du klarar det men han?? Jävla stolpskott som inte skyddade sig. Nu sitter du i skiten pga att nu inte pratade igenom det innan. Sluta att jama om att döda ett barn. En abort är gjord långt före det blir ett barn. Om tiden tickar på så kanske du borde bada lite mer kräsen i valet av barnafader.
Hej, jag tycker att du ska strypa kontakten med honom ett tag. så får han känna på tomrummet efter dig hemma. Låt honom kontakta dig och börja planera för dig själv och ditt under tiden. Han är inte heller i lugnt tillstånd Och behöver enligt mig få mötas av din tystnad några dagar. ge tillbaka honom det fulla ansvaret för sina bar. dvs han får ta initiativ till att ni ses och förklarar för barnen.. lycka till och för guds skull, slösa inte mer tid på honom om du inte bjuds in igen med stora ursäkter från hans sida, efter din tystnad. Ge honom inte mer av dig!
Ts, du verkar anse att kvinnor som gör abort dödar barn. Det var inte snällt sagt. Ganska kontroversiellt att tycka så i Sverige. Tänk på att det kan finnas kvinnor som gör abort som blir jätteledsna av att läsa det du skriver, eller unga kvinnor som är väldigt lättpåverkade och mår dåligt av att läsa sånt.
Tar upp detta igen hoppas på nån feedback.
efter att ha spenderat några dagar iväg valde jag ändå att åka tillbaka. Jag vet jag är en idiot. men även en idiot kan känna sig ovälkommen vart hon än tar vägen.
vi har självklart fortsatt att diskutera och bråka om det här och det landar i att jag ska ta bort det. Till stor del för att jag känner att jag inte hade klarat av det själv.
så nu går jag och räknar ner dagarna till jag ska till barnmorskan. Graviditeten har känts av extra mycket. Under de senaste dagarna har jag knappt kommit ur sängen, till sambos förtret. Han hanterar känslor med att göra massa saker, när jag är helt tvärtom. Jag blir lamslagen. Att räkna ner dagarna till jag ska ta bort ett liv, och i nån mening även mitt eget, har gjort mig totalt omotiverad. Nu är det dessutom inte många timmar kvar.
idag för första gången på länge tog jag ändå några steg utanför dörren. Började långsamt fixa lite i en rabatt, så plötsligt pang! Min sambo hade då kastat ett halvdött djur i väggen precis framför mig där jag satt. han ville lätta på stämningen och såg det som ett skämt. Jag såg det som oerhört respektlöst och på gränsen till förnedrande och gick in igen och låste in mig i sovrummet. Efter att jag kallade honom ett par väldigt kränkande ord. Så nu är han förbannad på mig.
snälla jag har verkligen inget grepp om rätt och fel längre. Gjorde jag rätt? Fel? var det en överreaktion?
Du måste ta dig bort från honom
Det här måste ju va nån mytoman som gillar att hitta på historier.
Vet inte vad jag ska säga men det är helt sant. När jag blev upprörd bara hånflinar han åt mig och säger att jag är de känslig, att det inte går att skämta med mig.
jag försöker om och om igen förklara att det är ett sjukt beteende, han svarar med att himla med ögonen. Jag frågade honom om han hade berättat om det för någon annan, hade dom tyckt det var roligt. Han svara ja de hade dom.
Du ska bara behålla barnet om du kan tänka dig att du klarar dig och barnet ensam.
Blir rädd för honom när han är så empatilös. Är han en psykopat? har min hjärna typ kollapsat, det känns verkligen som jag bara lever i en förvirrande mardröm.
Men TS, du ska väl ändå inte stanna hos honom?!
Vilken jobbig situation, jag har själv varit i liknande, och förstår ju att man såklart behöver vara en vuxen och ta hand om partnerns barn om de är små.
Nu har jag bara läst de första och sista inläggen, men vad för halvdött djur kastade han i väggen?
Tycker att det är ett extremt oroväckande beteende att plåga djur.