Är det verkligen nödvändigt att skaffa sig en diagnos som t.ex adhd i vuxen ålder om allt fungerar?
Jag har så svårt att förstå vuxna som går och skaffar sig en diagnos i vuxen ålder. Då mena jag vuxna som lever ett liv som alla andra, dvs utan större svårigheter. Dvs de behöver ingen stöd av samhället.
Folk säger att det är bra då får man hjälp att förstå vem man är osv osv. Vet man inte redan det?
Hur kan en utredning på några timmar vara så pålitlig och tillförlitlig att sätta en diagnos om hur någon är? Vet man inte det bäst själv?
Många som får diagnos får ju heller ingen hjälp ändå verkar det som. Får diagnosen och sen är det inget mer. Vad är då vitsen?
Jag kanske är helt trög men har själv tänkt att jag nog har en släng av något. Men jag vet exakt vad jag behöver och inte och om jag inte visste det, hur skulle en diagnos hjälpa mig? Vad för svar ger en diagnos som jag inte själv kan läsa mig till på nätet? Där kan jag också läsa om hur adhd kan yttra sig, hur npf kan yttra sig. Tips på metoder i vardagen osv osv. Vad är skillnaden?