Är det verkligen nödvändigt att skaffa sig en diagnos som t.ex adhd i vuxen ålder om allt fungerar?

Det kanske fungerar för dig, men nödvändigtvis inte för omgivningen som också påverkas.

Det är enkelt. Lever du utan svårigheter får du ingen diagnos. Så det kanske finns svårigheter som du inte ser?

Det är enkelt. Lever du utan svårigheter får du ingen diagnos. Så det kanske finns svårigheter som du inte ser?

ingen kollar upp utan att ha problem i sin vardag. De i min närhet:
- bytte jobb som underkläder. sökte ny kick, utmaning, hunger, driv, aldrig nöjd. behövde förstå varför och få hjälp för att stadga sig.
- periodare, går all in för träning, sen all in för chipsätande, all in för måla akvarell, sen all in för nytt intresse.
- en som trots lappar aldrig kunde lära sig och planera för hur få barn i tid till förskola, när det är utflykt, fotbollsträningar. alltid dåligt samvete.
- en som var konstant trött, social högpresterare på jobb men alla sociala kontakter dränerade all energi. ingen ork till laga mat, städa, tvätta.

de är lika normala eller onormala nu som innan (vad är nu normalt?), men fått hjälp. Vissa med medicinering. Fått bättre vardag, bättre förståelse. Men framförallt är snällare mot sig själva, de vet att det är deras diagnos som begränsar vissa funktioner i hjärnan. Och att de är inte lata, slarviga, eller annat.