Är det verkligen nödvändigt att skaffa sig en diagnos som t.ex adhd i vuxen ålder om allt fungerar?

Jag var som du. Kände att jag hade väl en släng av nåt. Typ adhd. Har massa jobbiga grejer för mig och har väldigt svårt för vissa saker. Städa och betala räkningar tex. Men vem fan har inte det? 

Jag är 42 år, har tre barn och en fru. Bor i en trevig villa. Jag har ett bättre jobb där jag både tar strategiska beslut och leder människor. Alltså hur kan jag då ha problem?

Jag undrade ärligt talat om alla hade det lika jobbigt som mig. Ibland måste jag springa flera mil innan jag kunde koncentrera mig på en jobbuppgift. Men det verkar alla bara tycka är imponerande. Jag kunde få en idé som jag förverkligade/beställde/initierade på jobbet utan att ha mandat för det. Sen fick jag med världens stresspåslag försöka pitcha in det hos ledningsgruppen EFTER att det redan var på g. Ja du fattar. Nära att få sparken flera gånger. Söker spänning och kickar i äventyr droger och sex. Jag tar ganska stora risker. Jag glömmer att hämta barn på skolan, dubbelbokar jobbresor med semester, glömmer att deklarera osv osv.

ja hursomhelst försökte jag få en utredning för ev adhd. Det tog drygt två år från Vårdcentralen till att jag fick komma till utredning. Diagnos får man om man uppfyller ett antal kriterier. förutom att du ska funka på ett adhd-sätt så ska det också leda till tillräckligt stora negativa konsekvenser. 
De konstaterade svår till medelsvår adhd.

Jag kände mig bekräftad och trots att jag läst mycket om adhd och anpassningar man kan göra så var det ändå som att jag förstod att jag faktiskt hade det mycket rörigare i mitt huvud än de flesta andra. 

Det gjorde att jag kunde se lite snällare på mina misstag. Jag var inte slarvig eller lat. Eller jo. Men det var pga att min hjärna funkar på ett annat sätt än de flestas. 

Den största skillnaden är förstås att jag kan testa
om medicin hjälper. Mot just adhd blir 2/3 hjälpta av medicin så det är ett bra skäl till att söka hjälp.