Vem ska köpa kläder?

Jag är bara realist. Jag vet att itne alls kan räknas i kronor och ören, men jag vet också till 100% att man inte bör skapa bråk om det saker som KAN räknas i kronor och ören, för det är sällan värt det - särskilt som just dessa regler finns nerskrivna svart på vitt. Vad man "tycker" väger väldigt tunt då.

jag tycker man ska minimera konflikter för barnens skull. Och att då skapa bråk med pappan för att man itne pallar att köpa ett par extrabyxor eller räcka över en kasse/ryggsäck med ytterjacka och skor? Nej, då gör man itne sitt som skilsmässomamma. 

Med det säger jag itne att pappan är årets pappa, långt ifrån! Jag skiljer på de två diskussionerna. Mamman kan bara kontrollera vad hon själv gör! Så det som faktiskt ligger på hennes ansvar, borde hon ta stolthet i att utföra felfritt. DET är att göra det bästa av situationen, och sätta sitt barns behov först. Tycker jag :)

Jag menar det faktum att pappans planerade utevistlese blev ju "saboterat" då barnet inte hade lämpliga kläder. Det blev till en situation som barnet upplevde negativt, och nu vill ta avstånd från sin pappa. Därmed har pappa-barn relationen tagit stryk, och det går att direkt härleda till att mamman inte tagit sitt ansvar med att förse barnet med lämpliuga kläder.

Sedan läste jag det som att mamman lite nonchalant skrev att "nu vill iten sonen åka till sin pappa på ett tag", som att det var ett ok val? kanske läser jag lite mellan raderna där, men mamman borde definitivt säga till barnet att det där var nu itne så farligt, och visst ska han träffa sin pappa! De ska bara se till så han har med sig bättre kläder nästa gång! 

Om hon stöder barnet i tyckandet att man kan "pausa" umgänget med pappan, så ÄR DET sabtage... Hon ska göra allt i sin makt att se till så umgänget sker och har de bästa förutsättningar för att bli bra!

Då är du ju en umgängessabotör. 

Det du BORDE göra är att orosanmäla till socialen eller begära samatbetssamtal, där du kan bemöta pappans uppfostringsmetoder. Att HINDRA UMGÄNGET baserat på vad sonen SÄGER TILL DIG - som mycket väl kan vara fabricerat för att sonen upplever att du blir glad!!! - är så d-a fel av dig! 

Läs på om umgängessabotage eller parential alienation! NU! Innan du på riktigt skadar ditt barn,

Det ska ALDRIG vara upp till en mamma eller en 7-åring att 'välja bort' umgängesdagar. ALDRIG: För du har inte all fakta! 

Det står till och med I lagen. Föräldrabalken kap 6. paragraf 15. 

www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/foraldrabalk-1949381_sfs-1949-381/

Umgängessaboterande föräldrar säger alltid sådär, "barnet vill inte!". Att det kan vara föräldern som medvetet eller omedvetet lockat fram den reaktionen hos barnet brukar de envist vägra förstå.

Håller med dem som säger att en boendeförälder SKA se till så umgängena hålls OCH har bästa förutsättningar att lyckas, Man är t.ex. skyldig att delge sådan information som gör att pappan kan få ett bättre umgänge med barnet. 

Det du kan göra är att ta upp det hela till diskussion med pappan, och säga hur pojken reagerar och formulerar sig. Men du ska inte tillåta att en 7-åring vljer att inte åka till sin pappa, lika lite som du ska tillåta barnet att stanna hemma från skolan. 

Bristande omsorgsförmåga ska konstateras av rättssystement (inte utav bittra mammor...). 

Vilket var precis det jag skrev.... 

Vilket är något du inte gör. 

Såhär står det i lagen: "Barnet ska ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Umgänget kan ske genom att barnet och föräldern träffar varandra eller genom att de har annan kontakt.

 

Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses. Särskilt förordnade vårdnadshavare och en tillfällig vårdnadshavare har motsvarande ansvar."

Med gemensamt ansvar innebär att det INTE enbart är appan som ska se till så umgänget sker, utan du ska också göra allt du kan! "så långt som möjligt"!

Du ledar efter undanflykter och ursäkter, men det du sysslar med när du stöttar din son i att vägra träffa sin pappa är skolboksexempel på umgängessabotage! Ditt agerande stjälper snarare än hjälper till så umgänget faktiskt sker, eller hur?

Jag är säkert bitter, eftersom jag försökt skydda mitt barn från en mamma som umgängessaboterade som bara den! Tck och lov så lyckades hon bara sabotera för sig själv.

Du väljer själv om du vill ta till dig av vad vi skriver här, men baserat på dina svar så ligger du farligt nära dåligt betende av en mamma, om du frågar mig. T.ex. skriver du i trådstarten att pappan tyckte att du borde ha packat med ytterkläder - och det har du väl förstått nu att det är många som håller med honom? 

Sedan så ska du inte enbart läsa det om 'upplysningar' som står i lagen, utan läs paragrafen ovanför - OCH använt sunt förnuft! Om du ska ge upplysningar som ska främja umgänget, ska du inte då i allmänhet främja umgänget? 

Om det där stämmer så finns det ju rätt sätt att gå tillväga!

Jag vet inte hur sonens umgängesrätt med pappan ser ut, men det jag vet är att man absolut aldrig ska börja låta så unga barn diktera ifall de vill eller inte vill till sin pappa - det bäddar för manipulation både från barnet och/eller från föräldrarna. Bara sluta med det där! Det bådar inte gott! Var ärlig mot dig själv - eller läs på.

Inte låga krav på pappor. Men den som har barnet boende hos sig ooch får underhåll fmska ju handla det som behövs för barnet. Oavsett om det är mamma eller pappa. Har inget att göra om vem det är. Men ska vi prata om låga krav tycker jag det är orimligt att man delar på föräldraansvaret dvs har barnet halva tiden var. Varför ska barnet bo hos en förälder och nist massa tid med den andra föräldern? Där tycker jag det är fel många gånger då det finns lämpliga föräldrar som inte har barnet mer än varannan helg. Helt orimligt! Förstår om en förälder rentav är olämplig eller att man bor så långt i från varandra så det inte är möjligt.