Vem ska köpa kläder?

Fast ni som anser att pappan gjort sin plikt genom att betala underhåll:

Mina barns pappa har betalat genom FK. Han har knappt jobbat i sitt liv så det är skattebetalarna som står för det mesta.

Om jag ser till underhållet, min del och barnbidrag/studiebidrag genom åren har betalat för det nödvändiga, har mitt ansvar (och glädje!) också varit:

Väcka på morgonen, se till att de kommer till skolan, handla och laga all mat och lärt dem laga mat, tvättat alla kläder, städat deras rum och lärt dem städa, uppfostrat, kammat hår, badat dem och lärt dem hygien, läst läxor, åkt på resor, fixat och följt med på fritidsaktiviteter, tagit dem till tandläkaren, tagit dem till doktorn, köpt födelsedagspresenter och julklappar, fixat ett sparande, hållt kontakten med släkten, kramat, tröstat, pussat, hjälpt dem med bekymmer, vi har lekt och busat och skrattat och gråtit tillsammans.

Men visst, detta överväger ju inte att pappan faaaktiskt betalar underhåll! Bara man betalar underhåll har man gjort sitt. Yep. Då ska man ju inte behöva göra nåt extra, som tex be en mamma om att skicka med en jacka, eller köpa en själv! Det är ju att gå för långt! Ansvaret slutar med underhållet, punkt.

Fast ni som anser att pappan gjort sin plikt genom att betala underhåll:

Mina barns pappa har betalat genom FK. Han har knappt jobbat i sitt liv så det är skattebetalarna som står för det mesta.

Om jag ser till underhållet, min del och barnbidrag/studiebidrag genom åren har betalat för det nödvändiga, har mitt ansvar (och glädje!) också varit:

Väcka på morgonen, se till att de kommer till skolan, handla och laga all mat och lärt dem laga mat, tvättat alla kläder, städat deras rum och lärt dem städa, uppfostrat, kammat hår, badat dem och lärt dem hygien, läst läxor, åkt på resor, fixat och följt med på fritidsaktiviteter, tagit dem till tandläkaren, tagit dem till doktorn, köpt födelsedagspresenter och julklappar, fixat ett sparande, hållt kontakten med släkten, kramat, tröstat, pussat, hjälpt dem med bekymmer, vi har lekt och busat och skrattat och gråtit tillsammans.

Men visst, detta överväger ju inte att pappan faaaktiskt betalar underhåll! Bara man betalar underhåll har man gjort sitt. Yep. Då ska man ju inte behöva göra nåt extra, som tex be en mamma om att skicka med en jacka, eller köpa en själv! Det är ju att gå för långt! Ansvaret slutar med underhållet, punkt.

Jodå, det ingår faktiskt i hennes ansvar! Boendeföräldern ska arbeta för att främja en god relation med den förälder som barnet inte bor med!

Säger som sagt bara att TS bara kan kontrollera sig själv, och göra det hon har ansvaret för på bra sätt. I detta fallet gjorde hon en inte-så-bra sak som ANTOG att pappan inte skulle gå ut med barnet. Hon antog FEL, och det fick tyvärr konsekvenser. Är det i huvdsak pappans ansvar? Ja. Men kunde mamman ha skött saken bättre? JA! Det är allt jag säger.

Det står till och med I lagen. Föräldrabalken kap 6. paragraf 15. 

www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/foraldrabalk-1949381_sfs-1949-381/

Ursäkta, men jag är trots allt INTE en av de som tummat ner så ni kan ta era spekulationer någon annanstans och jag frågade inte efter medhåll utan om vad som vore rätt. Tack för din hjälpsamma input.

Om barnet vägrar får man inte tvinga den att gå till pappa!   Vad du säger här spelar ingen roll!

Det är det inte, nan Får inte tvinga ett barndom vägrar till umgänge.  Men såklart kommer du och leker expert. Dom flesta har förstått att du har lösa skruvar ändå. Tänker inte ens svara Mer på dig, ingen borde det egentligen!!

Jag säger inte att han helt tvärsäkert gör det, det är svårt att veta var gränsen går. Det enda jag vet är att han ofta skäller högljutt på sonen och att sonen blir så pass ledsen att han ibland inte vill träffa sin pappa nästa gång (och inte på det där sur-tjuriga sättet som barn kan ha utan äkta ledsenhet). Det har gått så långt att han nyligen sa att han tror att hans pappa inte älskar honom.

Min syn på pappan är tyvärr inte färgad av det han utsatte mig för, man ska bara inte tilltala barn på det där sättet titt som tätt. Han fattar inte själv att det kan uppfattas som aggressivt och högljutt när han höjer rösten, han har en väldigt stark röst så den går snabbt upp i sånt som kan bli rent skrämmande. Han viftar bara bort så snart jag försöker ta upp det, att det är sonen som överreagerar eller är sur och allt möjligt annat. Ingen vilja att stanna upp och ens titta på sig själv OM det skulle finnas något där.

För övrigt i tråden, inte riktat just till dig, men försökte i helgen att fråga om de skulle ut och leka så jag skulle skicka med ytterkläder. Nej då, de skulle inte ut! Sonen kommer hem några timmar senare med förstörda skor, förstörda strumpor och smutsiga byxor. (Nej, jag har inte köpt någon extra uppsättning att ha hos pappan.)