Barn som uttrycker sig rasistiskt

Prata med er son om att vilka ord man använder spelar roll. Säg: jag förstår att du tycker att det är svårt att förstå vad X och Y säger och att det är OK att om han känner sig otrygg så kan han leka med kompisen hemma hos er tills han har lärt känna föräldrarna ordentligt. Men också att man kan uppfatta som otrevlig/ oförskämd om man använder sig av uttryck som "jag gillar inte hen för att hen är brun". Alltså inte för att skuldbelägga utan för att lära honom.

Kanske är det så att han säger sådana saker för att göra sig lite omöjlig och därmed slippa göra det som är obehagligt, i detta faller slippa lämna hemmet där kan känner sig trygg. 

Tack det var ett bra tips. Man blir ju lite bestört när han säger sånt och då är det möjligt att jag låter skuldbeläggande. Samtidigt upplever jag att sonen inte har några större problem med att andra kan ta illa upp, för han "säger ju bara sanningen". Så jag måste även få honom att förstå att man inte får säga saker som kan göra andra ledsna även om det är sant.

Jag tror inte han säger det här bara för att komma undan, han är rätt saklig och tydlig. Samtidigt är han också väldigt känslig och har svårt att känna sig trygg med andra. Tror det har att göra med hans svårigheter att förstå det sociala samspelet och tolka andra. Bäst funkar han med människor som är varma, lugna och tydliga. Han kan gå hem till ett fåtal andra kompisar. Den här kompisen har han känt sedan han började förskolan, så föräldrarna är inte nya. Han har även varit hemma hos dem, men blev då ledsen och jag fick komma och hämta.

Någon annan som känner igen detta att barn känner obehag inför människor som är annorlunda? Är det vanligt bland barn med diagnoser?

Jag tycker det är logiskt att han gör det för om han har redan svårigheter att läsa av andra som ser ut och pratar som han och ni gör, då blir detta ännu ett hinder, kan också vara ett kulturellt hinder, i det social hemma, som ingen tänker på, det blir helt enkelt för mycket för honom. Särskilt om ni har en hemmiljö där de här andra sticker ut, är i minoritet för honom, då är han inte van att läsa in dem, då är de inte hemma för honom. 

Jag har anhörig med aspbergers (som det hette när hen fick diagnosen). Jag känner så väl igen att man går på hårt, att man dömer ut någon/tar ut någon ur ens liv om de upptäckt att de gjort, sagt något dumt till dem eller till mig, där är lojaliteten till 110% till mig (som inte har autism). Känt av att de måste vara mer på sin vakt för de blir mer lättlurade. Jag glömmer aldrig något där jag kände jag måste förklara för alla andra för att bli trodd, om ens då, medan hos den anhöriga med aspbergers behövde jag inte, det räckte med att hen såg att jag var sårad, då var den andre den dumma.

Jag tycker du ska vara rättfram och bara leverera att säger han så att han inte tycker om någon för att den är brun så är det rasistiskt, säg tänk om jag sa till dig att jag tycker inte om dig för du är rödhårig? eller för att du har ett födelsemärke på armen? Om han inte förstår så säg bara Du säger inte så! Det är förbjudet! Det finns lag på det! 

Du måste säga att det inte är okej, det är inte accepterat så får han tycka han säger bara sanningen hur mycket han vill. Då vet han vad som gäller. Du behöver inte linda in som med andra barn, det är mer raka rör som jag tycker funkar bäst, då blir det bra med det, då vet barnet vad som gäller, okej detta är en regel, detta är en lag. Jag är rak och tydlig när jag säger vad jag säger, jag säger inte något och samtidigt har ett litet leende på läpparna. Jag kan hålla mig neutralt. Jag kan hålla mig allvarlig. 

Jag ser många som är eller vill försöka vara pedagogiska i sin barnuppfostran men det ges för mycket utrymme till vad barnet tycker, då kan de se sin chans, ah ett sidospår för egen tolkning. Mitt sätt funkar. Sen kan jag vara mjuk och tramsig i annat, då hemma bara, när läget är lugnt. Jag förklarar alltid varför jag säger det jag säger. 

De i min familj/släkt som har eller jag misstänker har autism är alla mycket tydliga när de berättar saker för mig, var precis lika tydlig när du berättar något tillbaka, så ta efter din son hur han pratar, då kommer han också känna ni är mer nära, du kommer märka en uppskattning, ett wow från honom, att nu, nu så har ni kontakt/är nära varann. Jag har hört någon annan säga till mig som varit i samma rum som oss att jag återgår till att prata tom på en viss dialekt, så det är inte bara orden jag säger. Jag kommer bli förstådd även om jag inte gör det på vårt gamla sätt, vår gamla/ihopröriga dialekt, men jag tror inte vi kommer ha samma snabba raka väg då, där förstår jag vad du menar när du tror det är också dialekten som blir svårare för honom.

Min erfarenhet är också att de barn jag varit runt och särskilt min anhöriga med aspbergers föredrar att vara hemma/älskar sitt hem, + några andra få utvalda platser/hem som introducerats till dem tidigt i livet, inte så mycket senare. Det hemmet som du beskriver han har problem med skulle jag tro har kommit in nu senare.

Jag vet ett barn som alltid i en ny miljö, i ett nytt hem, söker upp det som finns i alla hem, och kallade förr alltid mig till sig, för att prata/umgås där en stund, efter ett tag så känner sig hen då mer hemma i den miljön, och vet också att den har det stället som den kan återbesöka när den vill, när det blir för mycket (Okej jag ska avslöja vilket det är, rummet är toaletten). I början fattade jag inte detta utan frågade efter en stund "...är du klar, eller..?" då barnet verkade göra allting annat än nr 1 eller 2, utan bara satt där, vifta på benen, och pratade med mig. Kan det underlätta för ditt barn om han vet att han socialt sätt kan dra sig tillbaka, göra sig mer hemmastadd, i kompisens miljö om han får vara ifred på toaletten? Nu vet jag alltid när det barnet "försvinner" från det sociala, från miljön, att hen är på toa, och kommer när hen kommer, så nu har hen börjat göra det här utan mig. Man får tänka på att intrycken kan vara starkare eller svagare för hjärnan när den läser in på en npf, inget man kan hjälpa, man är född så, och då är det logiskt också att man har en fristad (ex toa).

Jag tror inte "skuldbeläggning" är det du främst ska vara rädd för här utan bristande tydlighet. Han är gammal nog att förstå att "jag säger bara sanningen" inte är ett frikort för att förolämpa andra, dvs göra dem ledsna. Man säger inte "du är tjock, ful, har ful frisyr/tröja m m" till folk. Det är en absolut regel, ju förr han lär sig det desto bättre. Var saklig men bestämd.

Betr "jag gillar inte honom för att han är brun" så tillkommer ju att det inte bara är elakt att säga så utan ren rasism. Så där får du prata med honom och få fram att det är brytningen han inte gillar. Där måste han kanske bli äldre för att förstå att kompisen kan bli ledsen om han aldrig kommer hem till dem. Han får ju välja bort många kompisar om han undviker alla som (eller som har föräldrar som) pratar med brytning. Åas är det typiskt för många med  t ex autism att de är rigida och oflexibla. Men får han en diagnos, så får ni prata om sådant med Bup/habiliteringen, de bör kunna ge råd.

Har du varit med hemma hos den andra kompisen? 

Tack för många bra tankar och tips. Jag tar med mig allt, fint att få höra från er med erfarenheter från närstående!

Kan inte citera nu, men svar till Jemp:
ja han har varit hos kompisen många gånger, när han var mindre gick det jättebra att vara där själv. Sedan fick han en väldigt orolig period när ALLT var läskigt och sedan dess är han otrygg i många situationer. Jag har efter det varit med hos kompisen, även testat att vara kvar en stund och sedan gå, men så blir han ledsen. Så länge jag är där har han jättekul och bryr sig inte om mig, men jag får inte lämna huset..