Barn som uttrycker sig rasistiskt

Jag tycker det är logiskt att han gör det för om han har redan svårigheter att läsa av andra som ser ut och pratar som han och ni gör, då blir detta ännu ett hinder, kan också vara ett kulturellt hinder, i det social hemma, som ingen tänker på, det blir helt enkelt för mycket för honom. Särskilt om ni har en hemmiljö där de här andra sticker ut, är i minoritet för honom, då är han inte van att läsa in dem, då är de inte hemma för honom. 

Jag har anhörig med aspbergers (som det hette när hen fick diagnosen). Jag känner så väl igen att man går på hårt, att man dömer ut någon/tar ut någon ur ens liv om de upptäckt att de gjort, sagt något dumt till dem eller till mig, där är lojaliteten till 110% till mig (som inte har autism). Känt av att de måste vara mer på sin vakt för de blir mer lättlurade. Jag glömmer aldrig något där jag kände jag måste förklara för alla andra för att bli trodd, om ens då, medan hos den anhöriga med aspbergers behövde jag inte, det räckte med att hen såg att jag var sårad, då var den andre den dumma.

Jag tycker du ska vara rättfram och bara leverera att säger han så att han inte tycker om någon för att den är brun så är det rasistiskt, säg tänk om jag sa till dig att jag tycker inte om dig för du är rödhårig? eller för att du har ett födelsemärke på armen? Om han inte förstår så säg bara Du säger inte så! Det är förbjudet! Det finns lag på det! 

Du måste säga att det inte är okej, det är inte accepterat så får han tycka han säger bara sanningen hur mycket han vill. Då vet han vad som gäller. Du behöver inte linda in som med andra barn, det är mer raka rör som jag tycker funkar bäst, då blir det bra med det, då vet barnet vad som gäller, okej detta är en regel, detta är en lag. Jag är rak och tydlig när jag säger vad jag säger, jag säger inte något och samtidigt har ett litet leende på läpparna. Jag kan hålla mig neutralt. Jag kan hålla mig allvarlig. 

Jag ser många som är eller vill försöka vara pedagogiska i sin barnuppfostran men det ges för mycket utrymme till vad barnet tycker, då kan de se sin chans, ah ett sidospår för egen tolkning. Mitt sätt funkar. Sen kan jag vara mjuk och tramsig i annat, då hemma bara, när läget är lugnt. Jag förklarar alltid varför jag säger det jag säger. 

De i min familj/släkt som har eller jag misstänker har autism är alla mycket tydliga när de berättar saker för mig, var precis lika tydlig när du berättar något tillbaka, så ta efter din son hur han pratar, då kommer han också känna ni är mer nära, du kommer märka en uppskattning, ett wow från honom, att nu, nu så har ni kontakt/är nära varann. Jag har hört någon annan säga till mig som varit i samma rum som oss att jag återgår till att prata tom på en viss dialekt, så det är inte bara orden jag säger. Jag kommer bli förstådd även om jag inte gör det på vårt gamla sätt, vår gamla/ihopröriga dialekt, men jag tror inte vi kommer ha samma snabba raka väg då, där förstår jag vad du menar när du tror det är också dialekten som blir svårare för honom.

Min erfarenhet är också att de barn jag varit runt och särskilt min anhöriga med aspbergers föredrar att vara hemma/älskar sitt hem, + några andra få utvalda platser/hem som introducerats till dem tidigt i livet, inte så mycket senare. Det hemmet som du beskriver han har problem med skulle jag tro har kommit in nu senare.

Jag vet ett barn som alltid i en ny miljö, i ett nytt hem, söker upp det som finns i alla hem, och kallade förr alltid mig till sig, för att prata/umgås där en stund, efter ett tag så känner sig hen då mer hemma i den miljön, och vet också att den har det stället som den kan återbesöka när den vill, när det blir för mycket (Okej jag ska avslöja vilket det är, rummet är toaletten). I början fattade jag inte detta utan frågade efter en stund "...är du klar, eller..?" då barnet verkade göra allting annat än nr 1 eller 2, utan bara satt där, vifta på benen, och pratade med mig. Kan det underlätta för ditt barn om han vet att han socialt sätt kan dra sig tillbaka, göra sig mer hemmastadd, i kompisens miljö om han får vara ifred på toaletten? Nu vet jag alltid när det barnet "försvinner" från det sociala, från miljön, att hen är på toa, och kommer när hen kommer, så nu har hen börjat göra det här utan mig. Man får tänka på att intrycken kan vara starkare eller svagare för hjärnan när den läser in på en npf, inget man kan hjälpa, man är född så, och då är det logiskt också att man har en fristad (ex toa).