Halvsyskon som behandlas olika

Deras reaktioner speglar säkert hur de känner för era respektive familjer. I mammans familjer är de likvärdiga barm de känner sig som en familj. I pappans/din familj känner de sig inte som en del av familjen. De bryr sig inte om dig, de ser inte ditt barn som sitt syskon.

Bara det att du anser att "du gjort allt för de här barnen", verkligen slitit dig gråhårig för dem" indikerar att du ser dem som något slitsamt och att de har något slags tacksamhetsskuld till dig för det. Det känner de säker och reagerar såhär. 

Du bör låta dem närma sig sin syster på deras egna villkor, inte tvinga på dem en relation de inte vill ha just nu. Varför håller du på och tvingar på dem systern om de inte vill röra henne eller vara med henne?

Och du kan heller inte förvänta dig att de skulle bry sig särskilt mycket om ditt mående under din graviditet, och inte i jämförelse med hur de känner för sin mamma i samma situation. Om du försvinner ur deras liv så kommer det kanske inte att påverka dem jättemycket, men om de skulle förlora sin mamma så skulle det vara ett livslångt trauma. 

Du kan inte sitta och förvänta dig att barnen ska uppfylla dina behov, och tycka synd om dig själv för att barnen inte är tacksamma för dig eller tar hand om dig. Du är vuxen och får fylla dina behov själv. Barnen är barn och behöver vuxna vuxna omkring sig. Om du backar lite och slutar se barnens beteende som nåt slags belöning som du ska få, så kanske de börjar känna sig mer bekväma dig och syskonet mer. 

Vilken jobbig start ni fått. Jag förstår att det är både sårande och provocerande. 

Jag tror inte att det är något enkelt ni kan göra för att vända situationen men jag tror att er dotter kommer göra det själv när hon är lite äldre. Just nu tycker jag att du ska fokusera på att ha det mysigt med din dotter och undvik gå i konflikt med pojkarna. Man kan inte kräva att någon ska tycka om någon annan och ju mer ni pressar pojkarna desto mer kommer de bli aviga. 

När er dotter är lite äldre och själv kan kräva deras uppmärksamhet är det en annan sak. Då kommer de se hur gullig och rolig hon är och börja älska henne för hennes egen skull. 

Har du funderar på om deras avoghet beror på att de är osäkra på om du kommer bry dig om dem lika mycket nu när du fått en biologisk dotter? Jag tror det är viktigt att du visar dem att du inte bryr dig mindre om dem nu utan att de är precis lika viktiga som innan. 

Tråkigt att man inte kan skriva och be om råd utan att vissa ska misstolka, leka moralpoliser av påhittade anledningar och anklaga för saker som inte ens stämmer? det är ingen som förväntar sig något av barnen, det som jag slitit med är att deras tillvaro skulle bli dräglig, inte med dem, de har inte varit slitsamma. Att sen komma med osanningar som att dom inte känner sig eller nånsin har känt sig som en del av familjen är ju helt uppåt väggarna, det har inte varit några problem alls förrän nu. Hur skulle det vara om man frågade hur det ligger till innan man kastar ur sig märkliga och onödigt hårda kommentarer? Om något är oklart så gör man ju inte egna tolkningar, man frågar. 

Det var värt ett försök, men här får man visst inte be om hjälp. Tack ändå. 

Hur mår barnen? Vad säger de själva om situationen? Hur har deras behov mötts när det kommit ett nytt syskon hos er?

Utöver att bemöta deras behov och faktiskt fråga dem om bakgrunden, så behöver de ju också höra att man faktiskt inte säger så. Inte för att ni blir ledsna, utan att man inte säger sånt om personer i sin närhet oavsett vad man tycker. Främst för lillasysters skull.

Ts, jag blev riktigt choklad över elsis svar, jag tolkade din text helt annorlunda än vad hon gjorde och jag tror verkligen att du är en bra bonusmamma och jag tycker verkligen synd om dig, det är en jobbig sits. 

Jag har inte så jättemycket råd direkt men min son fick ett syskon när han var 11, de är helsyskon och älskar varandra men sonen fick ett ordentligt temperament tidvis, vi märkte att han behövde lite extra uppmärksamhet och egentid, kanske pappan kan ta med barnen på bio eller något, sen äter ni tacos ihop när de kommer hem typ, de får då lite tid själva med pappan och sen äter ni gott och de kan berätta om filmen, det blir inte så fokuserat på småbarn så de ser sig lite mer sedda, sen försök bara att avvakta tills de börjar ta kontakt med lillasyster, det kommer så småningom, du kan ju göra handavtryckstavlor med alla barnen tex 

Jag är ledsen om mitt inlägg tolkas som moraliserande eller dömande, det var verkligen inte menat så. Jag tror du bryr dig om pojkarna och är en utmärkt mamma och bonusmamma. 

Jag tror inte att de problem ni möter beror på något ni gjort fel. Jag tror att det alltid är lite skört när en bonusfamilj får gemensamt barn. Det går nog inte att komma ifrån att det ändrar dynamiken och att det medför en risk för svartsjuka och osäkerhet. Det är ju vanligt även bland helsyskon. 

Rådet om att ge pojkarna lite extra uppmärksamhet betyder ju inte att jag tror att du ignorerar dem nu. Jag tror tvärtom att du visar dem så mycket kärlek att du kanske inte inser att de kan känna sig osäkra på dig? Jag tror att du tycker det är självklart att du bryr dig om dem otroligt mycket och din omsorg om pojkarna märks i din text. Just därför så tänkte jag att du kanske missat att fundera över om de beter sig som de gör utav svartsjuka och osäkerhet. Inte för att ni beter er fel mot pojkarna utan helt enkelt för att du är mycket viktigare för pojkarna än vad deras bonuspappa är. De kanske är svartsjuka och testar din kärlek.

Jag vet ju inte vilken relation de har med sin bonuspappa, jag spekulerar bara och vill ge dig andra infallsvinklar i all välmening 

Miooo, det var inte ditt inlägg som triggade min respons, det var elsi, den människan var nog bara ute efter att trycka ner, sparka på den som redan ligger och provocera. 

Tack för alla svar, nu kände jag att jag fick lite gehör. Frågor om barnen, hur dom mår och hur dom tagit det att få nytt syskon kan jag bara säga att vi är med dom precis som innan. vi har inte ändrat på hur vi är med dom, det enda är att nu delas tiden och uppmärksamheten på tre istället för på två (som det var förut). Jag kan inte tänka mig att det är på annat sätt hos deras mamma heller, hon kan ju inte strunta i sin bebis liksom, precis som vi inte kan göra det. 

Jag har pratat med min man om att försöka hitta på lite saker med barnen på tu man hand, så dom ser att pappa är precis som förut. Jag vill också att vi ska hitta på saker som familj. Men så länge dom är så fientliga mot bebisen hos oss så går det inte att göra saker tillsammans, då får vi börja med att pappa tar ut dom på annat så dom slipper bebisen en stund. Ja, jag skriver slipper för det är faktiskt så det känns, att dom vill slippa henne. 

Det är så himla tråkigt att det görs så tydligt att den andra bebisen är favoriten för den gullas det med, pratas om hela tiden, jämförs med, hålls i famnen och i knät? medan våran bebis fortfarande inte får komma i närheten. 

Är genuint ledsen över situationen, tycker det är så skevt och sjukt alltihopa. 

Hoppas det ger någon effekt att dom får egentid med sin pappa, så vi kan börja försöka inkludera bebisen mer sen? 

Kanske behöver pojkarna lite egentid med dig också 

Ja det kanske kan vara något att göra framöver också, ska prata med maken och se hur vi kan lösa det så vi båda får egentid med dem. 

tack för att ni orkat läsa och engagera er!