Känner ni igen? 4 år

Gör de? Inte de vi känner iaf. 

Hita att sälja/skänka leksaken. Dvs ta det mest värdefulla  barnet kanske har för alltid. Sett från barnets synvinkel alltså.

Punkt 3 låter ju nästan som 4-åringen får ha rollen som en extra vuxen på förskolan. Kanske blir extra stor kontrast då att komma hem och slappna av och kunna känna allt för egen del med?

Då kastar man inte den

Men att kasta den fullständigt är dumt, men att gömma den stund vad gör det? 

Fast nu resonerar du som en vuxen. Barnet ser kopplingen ?få känslostorm och släppa  ut den = mamma tar det finaste jag har?

Nej, man kan absolut ta bort saker en tid. Men inte hota barnet med att nu är det här förlorat för dig för alltid.

Jag hade inte klarat min leksak jag var rädd om

Slängt 

Tack för alla tankar och råd. Kan inte citera er var och en av ngn märklig anledning. Jag lyssnar på allt ni har att säga och hoppas på en förbättring.

Men vet ni om det är en fas här vid ca 4 år? ( han blev 4 i december). Han har alltid varit energisk, orädd och pillat sönder/undersökt saker. Men det här med att kasta saker vid motgång och bitandet är nytt + att han har ännu mer energi i kroppen.

Jag tycker när du beskriver din son i tidigare svar att han är en väldigt fin pojke som just nu går igenom en slags fas. Mina barn är större och jag kommer inte ihåg hur det var vid 4-års åldern men minns att min son hade fler perioder av ilska och frustration än vad dottern hade. Han var också mer fysiskt arg, dottern var mer grinig och sur/ledsen och sonen kunde smälla i dörrar och kasta grejjer, sparkas osv. Hans utbrott gick snabbt över medan dottern kunde vara sur och grinig bra länge. 

Jag har alltid bemött mina barn med att bekräfta deras känslor, men samtidigt tala om vad som är okej och inte att göra. 

Ex: Jag ser att du är arg och förstår att du blir arg när du inte får göra det och det, men du får inte slåss för det. Och så brukar jag försöka förklara vad man kanske kan göra istället när man är arg. Exempelvis tala om att man är arg, varför och kanske gå undan och fundera och lugna ner sig en stund. Räkna till 10, skrika i en kudde... Mina barn har ganska snabbt lärt sig hantera sina känslor på ett bättre sätt på så vis. Dom får skrika och vara arga men inte göra illa någon, sig själv eller förstöra saker. Och förstör dom en leksak då har jag också sagt att jaaaa, nu har du ju kastat sönder den här, det är ju tråkigt för dig att du nu inte längre har kvar denna leksak. Du kanske inte ska kasta dina leksaker nästa gång? Kanske inte funkar på alla barn men på mina har det varit rätt så effektivt. 

Nej, tror inte det, han bara är sån. Han är så härhemma också emellanåt. Det är liksom hans personlighet. Det kommer ifrån honom själv. 

Precis så! Sonen och storasyster är som natt och dag i den åldern. Tack för dina tips! Fortsätter kämpa på. 

Fast nu är barn olika och uttrycker känslor olika. En del kastar, en del gråter, en del lägger sig på marken, etc etc.

Absolut. Tänker mest att han kanske får utlopp för den delen på förskolan mdd många andra trotsiga barn, och får mer behov att trotsa mer själv hemma där han har sina tryggaste  vuxna?

(jag själv var världens lugnaste barn på föris som liten och har alltid varit en lugn medlare. Hemma hade jag ett himla humör tydligen.)

Ja, han är trygg och tar ut alla känslostormar härhemma. Kanske är det så. Hoppas det lugnar ner sig snart. Har fått många tankar och råd av er. Tack!

:)

Försök tänka att ni alltså är de människor i världen han då är så trygg med att han också törs agera utåt. Det är ändå ett rätt fint betyg. 

Fick den kommentaren själv en gång och tycker den gör det litenlättare när det är som mest känslor.

Vi använder det så. Man lär ju läsa på innan man använder sig av metoder. 

?Man? gör inte det allt slm oftast. ?Kom ut när du är snäll igen!? är ett vanligare sätt timeouts har använts.

Vad ska jag säga?.?
Vi har också en pojke som fyllde 4 i december som vi upplever har blivit lite ?vildare? eller vad man ska säga. 

Han fick en lillasyster december 22, så nu är de 1 & 4 år, det har gått jättebra men klart att han som sagt blivit lite mer bestämd kring hur saker och ting ska vara och kan bli upprörd och skrika när det inte blir så. Kan också kasta en del med saker, så att någon får dem på sig till exempel. Ibland biter han också i kläder.

Men jag är inte orolig, det är en del av hans utveckling. Det kommer att gå över, bara vi finns där och vägleder honom kärleksfullt. 

Tror inte att ni behöver oroa er heller, man måste vara närvarande och ge det tid, det är min filosofi.