Dubbelliv - era erfarenheter?
Jag hade en affär som jag avslutade snabbt eftersom det bara skulle handla om en tidsfråga innan min äkta hälft skulle upptäcka det annars.
Då var jag trött och bitter på min partner som jag ansåg hade avsexualiserat mig som människa. Jag förlorade helt enkelt respekten för själva äktenskapet men ville för allt i världen inte mista min familj och det liv vi hade och fortfarande har tillsammans.
Resultatet var tveeggat. Dels jagar ett visst dåligt samvete mig, men jag försöker hysa sympati för den person jag var då och de val jag gjorde. Men dels gav det mig ett helt nytt sexuellt självförtroende som varit oerhört gottgörande.
Jag har stor sympati för de som väljer eller hamnar i otrohet av olika anledningar även om även jag tycker att öppna ärliga relationer är att föredra.
.. och jag skulle förlåta min partner i ett andetag om denne erkände något sådant.
mindler.se/kognitiv-dissonans/
sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_dissonans
En individ som är otrogen mot sin partner kan känna skuld och ånger över sitt beteende men bortförklara detta för sig själv genom att ändra sina attityder kring otrohet. Vid ett val mellan två lika goda eller dåliga alternativ kommer man att försöka övertyga sig om att det man valde var bättre än det andra alternativet, eller det som man håller på att bestämma sig för trots allt är bättre. I daglig mun - "att försöka övertyga sig själv".
Det är alltså ett sätt att hantera skuldkänslor över att ha agerat på ett sätt som striden mot det man trodde om dig själv.
MEN det är viktigt att förstå att hur var och en hanterar sina skuldkänslor är en INTERN process som bara finns i personens eget huvud. För en utomstående som inte kämpar med skuldkänslor över sitt agerande så är ett sånt resonemang totalt irrationellt. De är anledningen till varför människor som varit otrogna nästan alltid tycker det var/är befogat och de som inte varit det håller inte med om det.
Så kort sagt, det handlar alltså INTE om bättre vetande eller upplysthet, det handlar snarare om svaghet och oförmåga att konfrontera sig själv och sitt samvete. Så det där med att känna sig "jagad av ett visst dåligt samvete" beror på att man valt att inte konfrontera sig själv kring sitt agerande utan kapslat in det och hittat vägar runt det och då kommer det där "visst dåligt samvete" oxå finnas kvar.
En skitfläck försvinner lixom inte av sig självt bara för att man undviker att titta på den, går runt den och låtsas som att den inte finns, och andra kommer ju garanterat se den klart och tydligt oavsett hur mycket man själv låtsas som att den inte finns.