Självskadebeteende

Nja inte direkt. Däremot tror jag att det finns något skadligt i hur vården är uppbyggd och kampen om att få vård via bup. Att man lägger sitt liv i händerna på att bup ska hjälpa till och så står man där och väntar på en vård som aldrig kommer, så blir det piller, piller och piller?. 

För den som varit i vårdsvängen och tagit mig ur och sett mina medpatienter dö innan 25 års ålder, jag ser inte vården som särskilt framgångsrik och jag ser att systemet inte fungerar. För att få hjälpa så ska man passa in i en viss mall, vem som passar in i den mallen är högst oklart. 

Att hänvisa till en vårdgivare som i många regioner kräver remiss och inbilla sig att det är ett konstruktivt råd är inte att hjälpa.

Jag säger inte att självskadebeteende är positivt, jag menar snarare att det är en utbrett beteende som i sin linda inte kräver spjutspets kompetens. 

Vi diskuterar våra barns bekymmer och då är det rimligt att faktiskt just vara anonym. Det betyder inte att jag inte står för vad jag säger. 

Något ligger väl i att du hänvisar till en vårdgivare som vanligtvis inte hanterar sådant som skolhälsovården gör, och att du skulle kräva insyn i saker som hälso och sjukvården troligen inte skulle ge dig p.g.a. rådande lagstiftning och praxis.

Inte för att trivialisera på något sätt, för jag förstår att du blir väldigt orolig och det är självklart.

Men om det är till någon tröst (bara som ett enda exempel som i och för sig inte säger något om hur din dotter mår) : jag skar mig i armarna när jag var i tonåren och flera av mina kompisar också. Jag är i fyrtioårsåldern, och för mig och de av mina vänner jag fortfarande har kontakt med (bara ett par stycken) är vi alla normalt välmående, högutbildade och med trygga stadiga medelklassliv. Under min uppväxt i ett normalt svenskt villaområde var det absolut en trend att färga håret svart, lyssna på deppig musik och skära i armarna. Många av de som gjorde det mådde förstås väldigt dåligt, så som sagt det är klart att det kan vara väldigt allvarligt. Men eftersom jag själv har lätt att utgå från att allt som avviker det minsta med mina egna barn är likamed katastrof kan det vara skönt att tänka på att det inte behöver vara så. Hoppas att ni får hjälp! 

Jag har bara läst TS.

Jag är 35år idag och skar mig också i armarna som tonåring. Idag är jag universitetsutbildad, har dryga 55.000kr i lön, bostadsrätt, två barn, fint liv med fina relationer, allt har gått bra för mig tillslut. Mina föräldrar fick också veta det genom att kuratorn ringde.

Mina föräldrar började då fråga mig varje morgon ?får jag se armarna??. Då började jag istället skära mig på axlarna (hade T-shirt över) och på insidan av låren så att de inte skulle se.

Det jag däremot uppskattade jättemycket var när vi spenderade tid tillsammans. Gick på bio, spelade minigolf, la pussel på kvällen, spelade sällskapsspel. Umgås mer med din dotter, ta med henne på roliga saker, försök att finnas där och bara ha det bra tillsammans. Bråka inte, tjata inte utan ge er ut på något kul. Ta en resa, en kryssning, gå på bio. Det känns skönt att veta att föräldrarna vill umgås ännu mer tillsammans ännu mer tillsammans när man mår dåligt.

Om du vågade stå för dina åsikter hade du inte varit anonym, du är inte ts det är inte ditt barn vi pratar om. 

Rådande lagstiftning och praxis är att föräldrarna ska vara involverad i omyndiga barns vård så länge inte särskilt skäl föreligger.

Om ts dotter istället hade hjärtproblem hade du då sagt att det inte är hjälpsamt att säga att de borde uppsöka en kardiolog för att det krävs en remiss? Ska vi strunta i att söka vård som kräver remiss eller hur tänker du? Eller är det bara psykisk ohälsa som inte är på riktigt så det kan vem som helst behandla? 

Anonym (Lisa) skrev 2024-02-07 00:17:49 följande:

BUP får avgöra vilken vård som är bäst, behövs medicin så kan de skriva ut det. Jag vet att BUP har akut resursbrist det har inget med att patienter måste passa in i en mall att göra. 

Skolan kurator har lika stor tystnadsplikt som UMO och "Första linjen". Men de kan i likhet med de andra berätta för dig det din dotter vill att de ska berätta och drt hon ger ok till. 

Jag har haft andra typer av självskadebeteende men min storasyster skär sig i perioder. Nu är ju att skära sig allvarligt oavsett men jag vill nog hävda att skära sig på det sättet och sedan gömma det för er föräldrar är allvarligt. Det "normala" i min värld är att skicka meddelanden med bilder att man skurit sig och skriva det här är ditt fel osv. Eller visa upp för anhöriga direkt efter att man gjort det.

Att hon drar sig undan, gömmer det, inte använder det som en slags hämnd eller övertalningsgrej mot andra gör mig väldigt orolig. Men jag är inte psykvårdpersonal utan både patient och anhörig. Jag tycker att du skall ta kontakt privat med någon vän eller vän till vän som jobbar i psykiatrin och höra från denne hur man skall göra för att hjälpa henne. Hur de gör på en avdelning med den typen av patienter osv. och verkligen vara tydlig med att hon döljer det och det är inte demonstrativt.  Allt sånt från en professionell kan vara guld värt.    

Förövrigt så var der också vanligt för (80-90- talet) men det var inte lika uppmärksammat. Inte ens psykisk ohälsa var uppmärksammat som idag. Det var mer stigmatisering kring att skära sig i armarna och ha psykisk ohälsa. 

Det bästa du kan göra i dagsläget för din dotter är att visa att du finns där. 

Har du själv varit i vårdsvängen och provat alla läkemedel?? 

Och mallen handlar om att det måste ta emot de mest vårdkrävande personerna. Blir en patient för frisk slutar den att få vård där, fast patienten inte är klar vilket kan leda till ett fortsatt sjukligt beteende skulle jag säga då. 

Hur insatt är du i vården egentligen? Jag har både teoretisk och egen erfarenhet. Skulle aldrig rekommendera någon bup, vilken målgrupp de tar emot är för mig högst oklar 

Det är en stor nackdel med psykiatrin som jag ser det. Känslan jag fått är att man måste vara helt rabiat galen för att få hjälp, en gradskillnad mindre galen och hjälpen som erbjuds blir ingen eller väldigt liten. Man behöver vara "LPT-mässig" (vet inte om det är ett officiellt uttryck)