Självskadebeteende
Hejsan
Min 15 åriga dotter skär sig. Detta kom som en chock för mig, och ännu mer för hennes pappa som har noll intresse för psykisk ohälsa. Det var för några månader jag fick veta detta av skolans kurator, men kuratorn bedömde att risken att det skulle hända igen var liten. Det hade då bara hänt en gång enligt dottern. Men fick idag ytterligare ett samtal från kuratorn om att dottern fortfarande skär sig. Blev både ledsen och förvånad då dottern verkat må bättre, bli mer social, umgås lite mer med vänner.
Denna gången har dottern gått med på att ha regelbundna samtal med kuratorn vilket är ett steg i rätt riktning. Hon är nämligen extremt anti mot att träffa någon och prata. Och hon vägrar prata med mig om det, och enligt kuratorn är det inte helt ovanligt att man inte vill prata med sin mamma om sånt. Jag tror inte jag hade gjort det i den åldern. Men man känner sig ju som en dålig förälder.
Jag har i alla fall kontakt med kuratorn på så vis att om dottern slutar gå på samtalen så kontaktar hon mig. Och jag kommer efter några veckor få liiite info om hur det går (tystnadsplikten). Men för närvarande ska jag ligga lågt och inte ta upp ämnet med dottern.
Sen så kan man ju se det så att enda anledningen som jag fick reda på detta är ju att hon går till skolans kurator, hade hon gått till UMO eller första linjen tex så sträcker ju sig deras tystnadsplikt längre.
Det jag vill med inlägget är väl bara att se om nån förälder känner igen sig i att tonåringen vägrar prata med er föräldrar när de mår dåligt? Om nån gått igenom nåt sånt här och vill dela med sig.
