Självskadebeteende

Hejsan
Min 15 åriga dotter skär sig. Detta kom som en chock för mig, och ännu mer för hennes pappa som har noll intresse för psykisk ohälsa. Det var för några månader jag fick veta detta av skolans kurator, men kuratorn bedömde att risken att det skulle hända igen var liten. Det hade då bara hänt en gång enligt dottern. Men fick idag ytterligare ett samtal från kuratorn om att dottern fortfarande skär sig. Blev både ledsen och förvånad då dottern verkat må bättre, bli mer social, umgås lite mer med vänner.
Denna gången har dottern gått med på att ha regelbundna samtal med kuratorn vilket är ett steg i rätt riktning. Hon är nämligen extremt anti mot att träffa någon och prata. Och hon vägrar prata med mig om det, och enligt kuratorn är det inte helt ovanligt att man inte vill prata med sin mamma om sånt. Jag tror inte jag hade gjort det i den åldern. Men man känner sig ju som en dålig förälder.
Jag har i alla fall kontakt med kuratorn på så vis att om dottern slutar gå på samtalen så kontaktar hon mig. Och jag kommer efter några veckor få liiite info om hur det går (tystnadsplikten). Men för närvarande ska jag ligga lågt och inte ta upp ämnet med dottern.
Sen så kan man ju se det så att enda anledningen som jag fick reda på detta är ju att hon går till skolans kurator, hade hon gått till UMO eller första linjen tex så sträcker ju sig deras tystnadsplikt längre.

Det jag vill med inlägget är väl bara att se om nån förälder känner igen sig i att tonåringen vägrar prata med er föräldrar när de mår dåligt? Om nån gått igenom nåt sånt här och vill dela med sig.

Anonym (Bekymrad) Trådstartaren

Mon 5 Feb 2024 16:42

#2

Anonym (Vanligt) skrev 2024-02-05 15:45:52 följande:

Barn och ungdomar pratar inte alltid med oss föräldrar om hur de mår och jag har noterat tecken på självskadebeteende hos mitt barn.

Hen talade dock med mig när hen uppfattade att hen mådde riktigt dåligt och vi tog då kontakt med vård. Utifrån denna snabbkontakt kan jag dock meddela att det verkar tämligen ovanligt att barn och vuxna tar kontakt tillsammans. Snarare verkar det vara så att barn ev. Tar kontakt med någon själva. Och att vuxna upptäcker att barn faktiskt inte mår så bra på egen hand.

Självskadebeteende var inget som ungdomar sysslade med när jag växte upp i den omfattning som jag uppfattar att det nu förekommer. Då var det några enstaka, nu låter det som att många testar.

Tyvärr är det lätt att fastna och det är ju väldigt bra att ditt barn öppnat upp till någon.

Tack för svar.
Jag upplever som du, efter att ha läst en del om det och pratat med psykologer och föräldrar, att det är mer vanligt nu för tiden. Det är verkligen sorgligt och man känner sig ganska hjälplös.
som du säger så är jag glad att hon pratar med någon om det. Även om man såklart önskar att det var mig hon ville prata med. Men det är ju bara att bita sig i tungan och acceptera hennes vilja. Hon vet att hon KAN prata med mig om hon vill.

Hoppas att ditt barn mår bättre nu.

Anonym (Bekymrad) Trådstartaren

Tue 6 Feb 2024 09:30

#5

Sunflora skrev 2024-02-06 00:46:46 följande:

Varför går hon till en skolkurator om hon skär sig? Hon behöver riktig vård kontakta BUP direkt. Du ska givetvis ha insyn i vården också då hon inte är myndig du måste ställa krav. Jag hade krävt ett möte med kuratorn omgående.

I nuläget är det rätt väg för henne.

Anonym (Bekymrad) Trådstartaren

Tue 6 Feb 2024 10:58

#7

Tilolo skrev 2024-02-06 10:02:21 följande:

Hej 😊

Jag är inte förälder och har ingen erfarenhet på det sättet av barn med självskada så det kanske är fel av mig att svara på ditt inlägg... men då jag själv har / och fortfarande självskadar så skulle jag vilja delge ur hennes perspektiv. 😊

OBS!
Vill först understryka att kommande text inte är skriven för att skuldbelägga dig eller någon annan. 🙏

En orsak till att hon inte velat berätta kan ha och göra med att hon kan ha känt att omgivningen saknat förståelse och egen erfarenhet av hennes problem.

Det är lätt att man som förälder (även om det är av ren välmening) kommer med lösningar man tror ska hjälpa. Men som tyvärr bara blir värre och så står alla där tillslut utan att veta vad man ska göra.

Utav egen erfarenhet av självskada så gör man detta för att vilja dämpa sin ångest av de konflikter som ligger till grund för att man inte accepterar sin egen identitet.

Under de perioder man inte självskadar så kan man till synes må bra och verka fungera i livet, men det är bara lånad energi från maniska försök om att inte känna denna ångest som river i ens inre. När man tillslut inte orkar hålla den koncentrationen så rasar allt samman och man är tillbaka igen i att självskada.

För att kunna komma ur (som tar olika lång tid) så krävs det att man upplever sina tillstånd och i det får hjälp med att förstå vad det är som ligger till grund i varför man känner som man gör.

Vad bra att hon går hos en kurator!
Jag hoppas hon får all hjälp där! 💚

Tack snälla du för ditt svar! Uppskattar det verkligen.
Hon ska gå till kuratorn nu i fyra veckor och kuratorn (som själv säger att detta inte är hens expertis men hon kommer själv ta hjälp av andra som kan mer) kommer att uppmuntra min dotter till att ta emot mer hjälp från tex skolläkare och andra som är mer kunniga. Kuratorn kommer meddela mig direkt om hon inte kommer på samtalen.
Även om jag som förälder så klart vill hjälpa så måste jag ändå stå tillbaka de närmsta veckorna och se vad resultatet blir. Jag hjälper henne mest genom att vara som vanligt tror jag, att se till att det finns mat hon kan äta (selektiv i kosten), lätta på kraven och ha en stabil vardag. Skulle jag kräva att hon pratar med mig eller i nuläget påtvinga henne hjälp från tex BUP så tror jag det skulle bli värre snarare än bättre. Dottern vet ju om villkoren från kuratorn.

Det gnager en tanke i mig att hon tycker att hon inte duger som hon är. Hon har några nära vänner hon är med i skolan och ibland på fritiden, men delar inte deras intressen egentligen. Hon har aldrig varit mycket för det ytliga (smink, naglar, kläder) men jag märker att hon försöker, kanske då fastän hon känner att det inte är "hon". Det är ju ett tag till dess men när hon börjar gymnasiet kommer det vara ett program med djur/hästar och då kommer hon förhoppningsvis (!) känna att hon är med likasinnade. Målet är ju dock så klart att hon ska acceptera sin egen identitet, att hon är bra som hon är. Detta var bara en liten parantes...

Självskadebeteende

INNEHÅLL