Han vågar inte

För din egen skull? När jag frågade om du måste göra och vara som han vill så syftade jag på hans kommentarer om hur du var. Du hänvisade ju till vad han sagt som svar på vad det spelar för roll om han uppfattar dig som sur. 

Du kommer ändå aldrig få reda på vad han tänker, om han tänker något alls om dig, om 10 år, i det scenariet att ni gått skilda vägar. Och förhoppningsvis så bryr du dig inte speciellt mycket vid det laget heller.

Han gör det för att det passar honom bra i sitt liv och för att du tillåter det.

Och han uppskattar dig ju inte alls. Men han gillar nog att du gör som han vill när det passar honom.

Och det gör du nog även nästa gång han hör av sig.

Men ja när ni den här gången skiljts åt verkar ni ju inte vara ovänner så det behöver du inte oroa dig för.

Det är ok för man måste inte alltid anpassa sitt liv efter andras känslor, val och agendor med sina liv.

TS kanske blir sårad av dina kommenterar här i tråden, så du kanske ska lägga av med dem då, med din egen logik om att vara en vettig människa.

Ja jag tror att normala människor tar inte sådant här så länge som du har gjort. Kanske ta tillbaka honom en, max två gånger hade väl inte varit jättekonstigt, men att någon fortsätter och fortsätter ge chanser efter det så mycket som du har, förbluffar nog de flesta, tror att det gjort många i tråden inklusive mig själv, ganska frustrerade av att läsa. De trodde nog att du skulle så att säga lära dig, och tröttna på detta, för det gör man normalt, men nej du bara fortsätter.

Nu verkade det ju ett tag som att du började inse, och tappa lusten för honom, få avsmak. Det får nog de flesta långt tidigare, och vill inte se människan mer, men du kan tänka dig att fortsätta ändå, även nu, verkar det som. Men jag hoppas det så att säga släpper snart, att du bara behöver längre tid än andra, och att du inte fastnar i detta länge till.

Du påminner en hel del om mig själv, väldigt känslig och inkännande, längtar efter djup kärlek och närhet, försöker förstå andra och hitta ursäkter till deras beteende, hoppas på en man som nu behandlar mig som skit, hoppas det ska ändras, att han ska inse, han menar nog inte det egentligen, han inser inte nu, han mår inte bra på grund av x, y och z, jag måste ha tålamod, vänta och se, jag får inte säga eller göra något fel nu, får inte, får inte, får inte missa om han äntligen kommer och löser allting. Men jag var ung, hade inga referensramar. Jag är fortfarande inte normal, men har åtminstone lärt mig en del, framförallt ta hand om mig själv bättre, inte gå och vänta och hoppas på att en man ska göra något så att problemen löser sig så att jag mår bra. Vill man ha något gjort så får man göra det själv. Och det är vad jag försökt dunka in i dig, och får verkligen bita mig i tungan för att inte bli för hård, egentligen vill jag bara skrika åt dig, riktigt ruska om dig, men det är nog egentligen mycket på mitt yngre jag som jag vill skrika och ruska om, som det gör mig så upprörd och arg, de känslorna väcks till liv igen av att läsa din tråd. Jag har varit så fruktansvärt arg på mig själv att jag slösat så mycket tid, kraft och känslor. Så det är därför ganska gripande för mig att läsa om ditt beteende, följa din historia.

Men jag hoppas att det släpper för dig till slut, för mig tog det den gången, ett par år från att det dåliga(vidrigt hemska) började efter att det nya, fantastiska som jag aldrig varit med om och känt innan, och som jag skulle göra vad som helst för att få behålla, var. Aldrig mer. Jag ger bara en andra chans