Han vågar inte

Frågan kom rakt ut till slut. 

Dum som jag är så här jag igen träffat honom. Det känns bara bra, han är på bra humör och lätt att vara med. Men jag vet ju att de dåliga dagarna är bakom hörnet. Skulle vilja ha hjälp med vad jag ska säga innan vi skiljs åt. Det här kan mycket väl vara sista gången (och borde också vara).

Vad ska jag säga? Vi kan inte ses igen förrän du är singel?
Och frågan är, borde jag ens se honom då? Det kommer ju inte funka, det vet jag ju. Och hur lägger jag fram det?

Kan jag få stöd och pepp, det är fruktansvärt jobbigt just nu .

Jag tycker att Anonym (Wake up call) gav dig ett bra råd.
Säg att du inte vill träffa honom mer förrän han har lämnat sin fru.
Att du inte mår bra av det och att det inte är rätt varken mot hans fru eller dig.
Och sen försöker du stå fast vid det.
Om du ens ska fortsätta träffa honom då.
Du vet ju vad han går för när han mår dåligt.
Så han kan ju behandla dig på samma sätt som han gör mot sin fru.
Jag skulle aldrig kunna lita på en sådan person.
Om han hade brytt sig det minsta om dig och dina känslor så hade han lämnat sin fru för längesen.
Jag menar inte att låta hård,men det är vad jag tror.

Om jag inte tog till mig av era råd skulle jag inte skriva här, och jag skulle framför allt inte vara så ärlig som jag är.

Jag håller ju med er, jag vet vad jag behöver göra men just nu är jag så otroligt i obalans. Jag frågar er för att jag vill ha fler verktyg i min låda, hjälp att formulera mig och sätta ord på mina krav. Jag vet hur jävla ont det kommer göra och hur jävla ont det har gjort och jag orkar inte utsätta mig för det. Och OM jag gör det så är det ju verkligen spiken i kistan, the point of no return och det är JAG som förstör allt. 
Men jag tar verkligen åt mig av era råd, jag läser vartenda ord och formulerar meningar i mitt huvud.

Jag fattar att gränsen är passerad för länge sen. Det har bara varit så svårt att förmå mig. 

Lika lätt som det är för han att veta var han har mig, lika mycket sparkar jag på mig själv. Så många gånger som jag har vänt och vridit på vartenda möte, träff, meddelande. Allt som han har sagt. Och varje gång blir det bara elakare och elakare mot mig själv, det är klart att han inte menade det. Jag var korkad som inte förstod att man ALLTID säger såna här saker till älskarinnan, det ingår i konceptet och jag är så jävla dum som trodde att det betydde nånting. HUR skulle någon kunna mena något sånt till mig?
Jag säger också till mig själv att enda anledningen till att vi setts är för en viss typ av sex och nu när han har fått  testa så behövs jag inte längre. 
Jag har inte det utseende han attraheras av, jag är för kort och kurvig, ser för vanlig ut. Är inte nog elegant - för blond. Inte nog sexig. 

Och allt är bara mitt fel att det inte funkade, för jag var så jävla dum som trodde att någon kunde tycka om mig.
Så otroligt korkat av mig så ni anar inte. 

Struntade inte. Fick panik och ville inte förstöra. Jag är korkad men det är sant.

Allt läggs i min verktygslåda. 

Tack hörni

Ska sluta gnälla.
Håller er uppdaterade om han försöker något nytt

Det gick bra, vi hade en fin helg. Han var lugn. 
Sen hände det en sak som gjorde att vi fick bryta upp mycket tidigare än det var tänkt. Hade stålsatt mig för att prata, säga allt som jag tänker på men det hade inte gått. Jag vet att det aldrig är rätt tillfälle men hade jag försökt då så hade det inte lett någonstans alls, kanske han inte ens lyssnat och jag hade fått gråta. Det hade varit rent respektlöst att ta det då och varken lett till svar eller gett mig någon form av ro. 

Vi sa bara hej då, och han sa vi hörs. Jag kommer inte ta kontakt, men det är ju stor risk att han gör det. 

En av sakerna jag är rädd för, tänk - tänk om han läser här. Och så skriver jag vad han har hört av sig om och när han gör det. Vilken otrolig skam. Jag vill inte att någon jag känner eller han framför allt han ska få reda på den här tråden. Den är min bikt. Mitt bollplank. 

Han kommer inte prata, det handlar mer om att jag ville säga hur jag känner och tänker. För att han kanske ska förstå. 

Kanske kan förstå. 
Det handlar bara om mig, för att det en gångs skull skulle vara så skönt att inte behöva dölja sina känslor. Att få tala om hur sårad/glad/ledsen/lycklig man är utan att någon talar om för en att man känner fel. 

Att jag vill berätta både vad jag tycker och varför handlar mer om mig än om honom. För min egen skull.